Viktiga nyheter

Viktiga barnnyheter i januari

2012-02-01T19:17:00.004+01:00

Det har hänt en hel del på nyhetsfronten när jag varit bortrest. Eftersom många av er läsare är intresserade av nyheter kring barns rättigheter tänkte jag sammanfatta några av de viktigaste:

Efter en utredning av justitierådet Göran Lambertz väntas regeringen föreslå en ny lag som gör tvångsäktenskap straffbart i Sverige. Enligt en kartläggning från Ungomsstyrelsen 2009 var 8500 ungdomar oroliga för att de inte skulle få välja sin partner själva.

Socialstyrelsens statistik visar att antalet självmord i Sverige har minskat med omkring 20 procent de senaste åren. Det gäller dock inte för personer under 25 år. 2010 tog 121 personer under 25 år livet av sig och ytterligare 30 fall räknas som troliga självmord. Ludmilla var en av flera som kommenterade.

UNICEF:s kartläggning om trafficking av barn i Norden visar att det finns en stor okunskap hos myndigheterna om hur brottsligheten ser ut och vilka rättigheter barn har. Idag står många barn utan hjälp på grund av oklarheter kring vilken juridisk status de ska ha.

Reportageresa i Burma

2012-02-01T07:09:00.003+01:00

Nu är jag hemma efter en fantastiskt spännande reportageresa i Burma. Ett land som är mer eller mindre stängt för journalister men som jag fick möjlighet att besöka tack vare ett samarbete mellan Svenska Kyrkan, Seglora smedja, TT/Scanpix och Folke Bernadotte akademien.

Efter många års isolering, med Singapore, Kina och Nordkorea som närmaste samarbetspartners, har landet börjat öppna upp för utländska besökare. I Reportrar utan gränsers ranking av pressfrihet i världen kommer Burma på en bottenplacering - vilket inte är svårt att förstå.

Utanför NLD:s högkvarter i Rangoon.

.
Som journalist hade jag inte haft möjlighet att resa in i landet, om det inte skedde på en resa samordnad och godkänd av regimen. Utländska reportrar kan på sin höjd få delta i "medieresor" för att bevaka utländska stadsbesök - eller rapportera från regimens nya (konstgjorda) huvudstad Nay Piy Taw.

Tack vare att jag deltog i en studieresa har jag kunnat röra mig relativt fritt och besöka platser som annars är förbjudna för media. Regimen ser inte den kristna minoriteten som något större hot, vilket har gjort att alla studiebesök gått oerhört smidigt. Genom lite fix och trix har jag sedan kunnat smita ifrån och träffa fd politiska fångar, NLD-medarbetare och andra.

En första krönika från resan publicerades igår på Seglora smedja. Där har jag har försökt ge en inledande och sammanfattande bild av hur jag upplevde situationen i landet. På ytan har mycket börjat förändrats under de senaste månaderna men det är en lång väg kvar till demokrati och mänskliga rättigheter.

Jag kommer att skriva mycket om Burma-resan framöver och blogginläggen får en egen kategori som heter Burma. Där kommer jag även att samla det material som jag skriver för TT, Scanpix och andra publikationer. Imorgon kommer jag att blogga mer om hur det var att arbeta som journalist i ett land uppbyggt på ett angiverisystem och systematiskt förtryck. Fram tills dess, läs min krönika Burmas långa väg mot öppenhet.

Åker på reportageresa

2012-01-19T09:58:00.001+01:00

Fina vänner och läsare, nu åker jag iväg på en studieresa och reportageresa. Det blir kanske den mest spännande resa jag varit på någonsin. Av säkerhetsskäl kan jag inte berätta vart jag ska eller vad jag ska göra men förhoppningsvis har jag med mig mycket bra material hem. Jag är tillbaka igen i början av februari och då blir det full fart på bloggen - fram tills dess kommer den att ligga vilande. Ta hand om er och fortsätt skicka tips på viktiga nyheter!

Mina arbetsredskap: Kamerastativ, anteckningsbok, fantastiska Nikon V1 (filmar i HD), mikrofon och solglasögon :)

Lästips: Om svåra minnen

2012-01-18T09:17:00.001+01:00

Idagsidan i Svenska dagbladet har haft en spännande artikelserie om svåra minnen skriven av Ulrika Nandra. Artikeln Ångesten som en andra hud handlar om Yusra som blev bortgift i Irak som 14-åring och flydde till Sverige under Gulfkriget. Man får läsa om hennes sätt att leva och överleva med svåra minnen från sonens död och uppbrottet från familjen. Berättelsen om Ina Harlid i Jag kan inte förlåta är den artikel som berörde mig mest. Den handlar om hennes sätt att hantera minnena från koncentrationslägren Bergen-Belsen och Ravensbrück. Hur hon har lyckats stänga dörren till minnena fram tills hon såg Simon och ekarna på bio.

– När jag kom till Sverige försökte jag berätta, men jag såg att ingen trodde på vad jag sa. Från den dagen bestämde jag mig för att aldrig berätta för någon, säger Ina Harlid, 89 år. Det löftet har hon hållit sedan 1945, trots omgivningens påtryckningar.

I intervjun berättar Ina Harlid om de fåtal minnen hon har från ghettot i Polen, koncentrationslägren och hur hon räddades till Sverige. Hon säger att hon inte har försonats men att hon kunnat leva ett bra liv ändå eftersom hon valt att låta bli att tänka.

Andra artiklar i serien är Jag får alltid leva med vad jag gjort och Skuld hjälper ingen.

Berättelser om bluffterapi

2012-01-16T12:00:00.003+01:00

Det är flera som kontaktat mig och berättat om sina erfarenheter av Jonas Gåde och terapimottagningen Comunicera. En kvinna berättar hur hon kom i kontakt med sajten Terapisnack då hon var missnöjd med vården som psykiatrin erbjöd henne. Från diskussionsforumet blev hon lotsad till den privata mottagningen Comunicera som hon tyckte verkade bra. De berättade att de hade omfattande erfarenhet av att behandla hennes sjukdom och hon bokade in samtal.

Terapeuten beskriver hon som "jättetrevlig" och bemötandet som bättre än det hon var van vid från allmänpsykiatrin. Problemet var bara att det kostade pengar, trots att terapin egentligen inte var så jättedyr. Efter några månader tog sparpengarna slut och hon fick svårt att betala trots att terapeuten lät henne gå gratis vid några tillfällen. Hon ska också ha blivit erbjuden att gå kursen till terapeut (Powerthinking) trots att hon saknar annan utbildning än gymnasiet. Först då insåg hon att terapeuten hon gått hos inte var någon riktig steg 1-psykoterapeut utan bara en trevlig person.

Har du erfarenhet av Comunicera får du gärna kontakta mig, oavsett om det är positivt eller negativt. Jag har beslutat att inte blogga mer om företaget eller Jonas Gåde just nu eftersom jag fått tips som tyder på att det här är större än jag först trodde. Jag kommer att fortsätta gräva i det på min arbetsplats TT och så småningom kommer ni få läsa mer. Tills dess - hör av er om ni har någonting att berätta om det här!

Sanningen om Gådes terapiutbildning

2012-01-13T12:25:00.015+01:00

I en serien om medias experter och bluffterapeuter tänkte jag skriva om några av de utbildningar och examen som finns på marknaden. Till min hjälp har jag tagit flera av er läsare som har bredare kompetens i de här frågorna än jag. Särskilt tack till Sofia Åkerman, Ida och Doktor Åsa.
.

"Terapeuterna" som jobbar på Comunicera uppger att de har en utbildning som kallas Master of NLP/Powerthinking. Den enda skola som erbjuder utbildningen i Sverige är den som drivs av bluffterapeuten Jonas Gåde och som heter just "Akademin PowerThinking". En snabb titt på hemsidan avslöjar att det inte är någon akademisk masterutbildning vi pratar om - eller ens någon utbildning med akademisk anknytning.
.

Det är lite kul att de råkat kalla utbildningen "Powerthining"

.
Kursen är på omkring 200 timmar och har en kursplan formulerad av någon som saknar kunskap i terapi och klinisk psykologi. Att det skulle vara en steg 1 utbildning, med legitimation från Socialstyrelsen, stämmer inte eftersom skolan saknar legitimationsrätt. Vad jag känner till finns det ingen NLP-utbildning som har det.
.

Om man tar en titt på kursinnehållet tycker jag till att börja med att det är smått fantastiskt att skolan arbetar med DSM-VI, med tanke på att version DSM-V planeras släppas först nästa år. Stavfelen och syftningsfelen struntar jag i att kommentera - även om det är lite komiskt att de gång på gång skriver att de arbetar med "klinter" (har inte skolan råd med rättstavningsprogram?). Men vad är det då coacherna och terapeuterna får lära sig att behandla?

"Cyklotomi" är en algebraisk formel som upptäcktes år 1794. Det vore fascinerande om de blivande terapeuterna fick lära sig den, men jag tror att det som åsyftas är "cyklomani" som är en psykiatrisk diagnos. "Dystemi" vet jag inte riktigt vad det är, bortsett från att det diskuteras på Jonas Gådes sida Terapisnack. Förmodligen åsyftas diagnosen "dystymi" som är kronisk depression. Till sist kan man frågas sig om det är den filipinska organisationen PSTD som studenterna får lära sig om, eller om det det är diagnosen PTSD.(Ganska stor skillnad!)

Jag skulle kunna skriva mer om Jonas Gådes NLP-utbildning och examinering av terapeuter - men jag antar att ni redan har fått en idé om kvalité och nivå. Jag har inte varit i kontakt med Powerthinking personligen och vet inte hur många som betalat för att gå kurserna - men det är åtminstone ett 30-tal om man räknar "terapeuterna" som arbetar på Comunicera. Självklart kan de som jobbar på mottagningarna vara jättebra och kompetenta men själva utbildningen är det inte. Jag tycker därför att det är sorgligt att de betalat uppemot 60 000 kronor i tron att de blir utbildade till terapeuter, för det blir de inte. Förhoppningsvis får den en bra coachutbildning MEN de ska inte ägna sig åt behandling av psykiskt sjuka.

För legitimation som psykoterapeut/KBT/kognitiv krävs enligt lag avlagd psykoterapeutexamen vilket är en yrkesexamen påbyggd på ett grundyrke som exempelvis psykolog, läkare, socionom etc. Terapeututbildning är treårig (90 hp på deltid) och varje utbildningssamordnare kan söka examensrätt hos regeringen. Det har av förståliga skäl inte gjorts av Powerthinking och andra NLP-utbildningsinstitut. Ännu en gång vill jag påpeka att jag är starkt kritisk till att media använder "experter" utan att kontrollera deras utbildning och bakgrund. När vi journalister struntar i källkritiken äventyrar vi förtroendet människor har för oss, och som är jätteviktigt.
..

Mina tidigare inlägg i ämnet: Vilka är medias experter? , Bluffterapeut Jonas Gåde i media, För er som vill läsa mer om kraven för att bli psykoterapeut - gå in på Svenska terapiförmedlingen.

"Terapeut" Jonas Gåde i media

2012-01-11T11:30:00.011+01:00

Efter inlägget om medias "experter" har flera hört av sig och undrat vilka nyhetssammanhang Jonas Gåde förekommit i. En sökning i Retrievers arkiv på "terapeut Jonas Gåde" genererar ett stort antal träffar. Bortsett från alla som handlar om tv-serier, som exempelvis Grannfejden, finns det en hel där han enbart uttalar sig som "terapeut".

Ämnen som Jonas Gåde kommenterat under de senaste åren är ångestproblematik, självskadebeteende och beroende. Senast i oktober förra året citerades han både i en artikel i Aftonbladet om ångestsjukdom och i Extra Östergötland om tjejers dåliga självkänsla. Gång på gång skriver journalisterna att Jonas Gåde är terapeut. Vilken typ av terapi han arbetar med verkar dock variera. Ibland är han KBT-terapeut, ibland kognitiv terapeut och ibland bara terapeut. Oavsett titel kan man konstatera att Jonas Gåde saknar erkänd utbildning till terapeut. Jag kommer att blogga mer om det imorgon.

Klipp ur: Aftonbladet, Metro, Amelia, Extra Östergötland

Vilka är medias experter?

2012-01-09T20:27:00.003+01:00

Jonas Gåde medverkar ofta i TV, tidningar och radio under titeln "terapeut" trots att han saknar både utbildning och kompetens. Tack vare medieexponeringen har han under flera år kunnat ägna sig åt kvacksalveri genom att erbjuda psykiskt sjuka "behandling" till hög kostnad. Jag har skrivit mer om hans företag Comunicera i inlägget Terapiträsket och man kan också läsa om Psykologförbundets kritik mot Jonas Gåde här. Kort sammanfattat erbjuder Comunicera terapi av outbildade terapeuter och psykologer (att de saknar legitimation och examen står förstås inte på hemsidan). I sin marknadsföring använder de Jonas Gådes många uppdrag för tidningar och på TV. Han ska dock officiellt ha lämnat företaget för drygt ett år sedan.

En annan person som blivit dubbad till expert av media är Dennis Danielsson. Han har bland annat medverkat i TV4 som raggningsexpert, vilket han stolt berättar om på sin hemsida. Andra mediesammanhang där han figurerar som expert är på Nyheter24. Jag fick upp ögonen för Dennis efter hans krönika Jag kommer inte ha sex med dig där han generaliserat och utan att problematisera förklarar att tjejer egentligen vill ha sex trots att de säger nej. Jag och många andra reagerade på texten och dagen efter kom ett "förtydligande" där han förklarade att han talade om ett rollspel i samförstånd. Dessvärre är det hela även oklart i den bok som Dennis betalat för att få ge ut, och som marknadsförts i exempelvis Efter 10. Vad har då raggningsexperten och relationscoachen för utbildning? Ingen alls verkar det som! (Förutom en coachutbildning på en skola han verkar startat själv)

Det här är två exempel på hur media utnämnt personer till "experter" utan att kolla upp bakgrund och kompetens. Utifrån de pressetiska riktlinjerna om källkritik tycker jag det är solklart att varken Gåde eller Danielsson ska höras som experter. Det är ett hån mot både dem som är utbildade psykologer/terapeuter/coacher och mot konsumenter som får falsk rådgivning. Jag tycker att det här är något som borde diskuteras mer inom journalistkåren - och på utbildningarna. Genom att strunta i det källkritiska arbetet publiceras missledande information som kan få långtgående konsekvenser.

Barns rätt att överleva (§6)

2012-01-03T23:26:00.002+01:00

Det är otäckt det som händer i Malmö. Fem personer har blivit skjutna till döds på kort tid. En av dem ett barn, en 15-årig pojke. Jag vet ingenting om honom eller om sammanhanget han befann sig i. Det verkar ha varit en målmedveten skytt som tog hans liv. Utifrån ser det ut som en ren avrättning.

Jag funderar på om pojkens öde hade kunnat förändras. Om det var så att han hamnat i fel sällskap och miljö så finns det åtgärder. Frågan är om han och andra barn som far illa vet vart de ska vända sig när allt verkar hopplöst. När de inte har någon vuxen i närheten som de litar på och samhället verkar förvirrande.

Jag tänker mycket på barnen som kontaktade BRIS under julhelgen. I år hade organisationen 313 kontakter med barn, jämfört med 263 föregående jul. Många berättade om fysisk misshandel och om droger och självmordstankar. Hur många samtal som ringdes till BRIS utanför öppettiderna, exempelvis på natten då 15-åringen blev skjuten, vet jag inte. I vanliga fall är det en hel del.

När jag hör om 15-åringen i Malmö blir jag både ledsen och rädd. När jag hör hur vissa kommuner väljer att hantera sina socialjourer blir jag arg. Hur kan man utgå från att oinsatta fritidspolitiker ska kunna ingripa på rätt sätt i en svår situation? Och hur kan man utgå från att barn vet vilket nummer de väntas ringa för att få vägledning? Självklart bör det finnas en hjälptelefon för barn som har öppet dygnet runt!

Barnkonventionen:

§ 4: När det gäller barnets ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter ska staten utnyttja det yttersta av sina resurser.

§ 6: Alla barn har rätt att överleva och utvecklas

Så var mitt 2011

2012-01-02T19:40:00.014+01:00

För mig var 2011 ett fint år. Jag fann kärleken, gjorde flera spännande resor och upptäckte nya sidor hos mig själv. Precis som tidigare år ska jag försöka sammanfatta både mitt eget 2011 och de viktigaste nyheterna.

Januari var händelserikt både ute i världen och i mitt liv. Folket i Tunisien inledde Jasminrevolutionen som kom att bli startskottet för den arabiska våren. Jag åkte iväg på en skrivretreat med Anita Goldman för att sortera bland mina egna tankar och prioriteringar. Ljusbärarna och Guds älskarinnor var två böcker som inspirerade mig och jag upptäckte författaren Etty Hillesum som nu är en av mina stora förebilder och som lockade mig att skriva krönikan Konsten att bära ljus. Det journalistiska avslöjande som upprörde mig mest var Uppdrag Gransknings nyhet om att rättspsyk möjliggjorde att pedofiler kunde begå nya brott.

Jag blev inbjuden till Let's Dance och träffade Maria Montazami.

Februari var månaden då den arabiska revolutionen spred sig i Nordafrika. Jag och Gospelkören sjöng på en Fredsmässa i Sofia kyrka för att uppmärksamma demokratikampen och tillsammans med dansgruppen Nefertari uppträdde jag på Södra teatern. Under månaden gjorde jag också många spännande kulturjobb, bland annat ett bakom kulisserna på föreställningen Blir en dåre samt flera i Göteborg då jag bevakade Melodifestivalen. Annat jag gladde mig åt under februari var att Svenska kyrkan presenterade nya riktlinjer mot sexuella övergrepp. Det klargjordes att det inte bör förekomma sexuella relationer mellan präster/diakoner och församlingens ungdomar - en liten seger efter debatten jag drev 2009.
.

Mars kantades nyhetsmässigt av rapporteringen från naturkatastroferna i Japan och revolutionen i Arabvärlden. Jag tillbringade en fin vecka i Sundsvall för att bevaka Melodifestivalen. Senare deltog jag i ett fördjupningsdygn på Sigtunastiftelsen kring Kyrkan och antisemitismen - en del av vår kyrkohistoria som var extra aktuell i den hätska debatten kring Sofia församlings möjliggörande av en imam på Fryshuset. I slutet av månaden åkte jag och min vän Linda på semester till Marocko, det enda land i Nordafrika där det inte rådde revolution. Vi hade några fina dagar i underbara Marrakech och i två små byar uppe i Mount Toubkai. Resan hem blev dock känslomässigt väldigt jobbig efter meddelande om att Anna dött. I inlägget Det krävs förändring NU försökte jag formulera min frustration och sorg över Sveriges icke fungerande vårdsystem.

Ett av många foton från resan genom Mount Toubkai.

April var jag på Befriande Teologiskt Forum i Skåne och lyssnade på underbara föreläsningar och deltog i seminarier och gudstjänster. Allt var väldigt inspirerande men det klart häftigaste var gudstjänsten som vi kristna, judar och muslimer firade ihop. Mycket hoppfullt! Under veckan var jag också på en föreläsning om kväkaren Emilia Fogelklou som jag fastnade för direkt. Jag läste Ljus finns ändå och Den resfärdiga och deltog i många aktiviteter hos Seglora smedja. En av de viktigaste nyhetshändelserna under april tycker jag var att Patrik Sjöberg berättade om de sexuella övergrepp han utsatts för - och debatten som följde.

Tillsammans med Helle Klein och Ewa Lindqvist Hotz vid programplaneringen på Befriande Teologiskt Forum.

Maj var årets mest hektiska månad, men kanske också den mest spännande. Jag och min vän Are åkte på retreat till kväkarna i Svartbäcken för att lära oss mer om deras tro och tankesätt. (Rekommenderas varmt!) Därefter deltog jag i Seglora smedjas och Sigtunastiftelsens minikonferens Religionskritik och främlingsfientlighet där Elisabeth Gerle var huvudgäst och talade utifrån sin bok Farlig förenkling. Anhalten efter det var Tyskland och Düsseldorf där jag bevakade Eurovision Song Contest vilket var helt hysteriskt roligt! Jag fick nypa mig själv i armen flera gånger för att inse att jag faktiskt fick betalt för att vara där. Hemma i Sverige blossade debatten om övergrepp inom kyrkan upp igen efter en granskning i Aftonbladet. Jag och Ewa Lindqvist Hotz följde upp rapporteringen med ett inlägg på SVT Debatt - och även debatt i radio. På det privata planet träffade jag mitt livs kärlek och tvingades samtidigt flytta från min lägenhet på grund av vattenskada.

Jag och Ewa Lindqvist Hotz på SVT Debatt.

Tillsammans med fina Anna Herdenstam från TV4 på Eurovision.

Juni var månaden jag lärde känna kärlekens två söta katter. Jag började ta det lugnare och njuta mer av tillvaron - så nyhetsmässigt var jag inte så aktiv och uppdaterad. Utöver allt vanligt jobb hann jag dock med att vara konferencier på Stockholm Belly Dance Festival och sjunga med kören på ett multikulturellt midsommarfirande i Skärholmen. I slutet av månaden åkte jag och kärleken på roadtrip till Selma spa i Sunne - och jag började läsa Agnes von Krusenstiernas serie om Systrarna von Pahlen. Nyhetsmässigt tycker jag att den viktigaste journalistiska granskningen var den som två JMG-studenter gjorde om olegitimerade terapeuter - något jag önskar hade skapat större debatt.

Juli var fin fram tills de fruktansvärda terrordåden i Norge. För mig började månaden med att jag åkte upp till byn Töre i Norrbotten där jag har mina rötter. Senare var jag på lindyhopläger i Herräng vilket var en helt magisk upplevelse. Nyhetsmässigt kretsade det mesta av uppenbara skäl kring händelserna i Oslo och på Utöya. Bilderna och videofilmerna som rullade in är bland det värsta jag sett i hela mitt liv och något jag aldrig någonsin kommer att kunna glömma. Jag skrev en krönika utifrån en av manifestationerna jag deltog i och den heter Ska nya röster sjunga. Utöver rapporteringen från Norge var det en artikel i Svenska Dagbladet som upprörde och berörde mig mest. Den handlar om stympning som våldtäktsskydd i Kamerun.

Tillsammans med kärleken och vänner på lindyhop-läger i Herräng.

Augusti var en månad med flera spännande resor. Jag och kärleken var på en minisemester till Riga, som firade 20 år av frihet, och sen åkte jag på roadtrip genom Kroatien, Bosnien och Montenegro med min kompis Linda. Fantastiska resor båda två. Månadens prestation var att jag sprang mitt livs första lopp och dessutom lyckades ta mig in på en bra tid (tack Scanpix för all pepp!) Jag tillbringade också några dagar i en studio med kören och spelade in plattan Step by step (som ni kan köpa här). En av de viktiga nyheterna under augusti var att regeringen uppmärksammade problemet med barn som säljer sex - och att de också började resa runt och besöka kvinnojourer och andra aktörer som arbetar för att stoppa våld mot kvinnor.

Kallt morgondopp under den kända bron Stari Most i Bosnien.

I mål efter Midnattsloppet - grymt nöjd och stolt.

September inleddes med Eid-firande på Skansen med Seglora smedja och Sensus. Den 11 september, årsdagen för terrorattentaten i USA, firade min kör 10-årsjubileum med en hyllad konsert på Södra teatern. Det var en oerhört stark känsla att få sjunga I don't feel no ways tired och Velsignelsen tillägnat de som drabbats av våldsdåd. Under september var det också 90 år sedan kvinnor för första gången fick rösta i ett riksdagsval och 50 år sedan Dag Hammarskjöld omkom. Den nyhet som kanske skakade Sverige mest under månaden var den om de två barnen som dödades av sin mamma i Sigtuna. Stora brister i socialtjänsten uppdagades och jag skrev blogginlägget om Barns rätt till hjälp och vikten av tydliga direktiv i arbetet med barn som misstänks fara illa.

Skivinspelning med kören innan konserten på Södra teatern.

Oktober började jag på turné med kören på Irland. Vi hade tre konserter i Dublin och Balbriggan tillsammans med jättehärliga North Dublin Gospel Choir. Programmet var hektiskt med repetitioner, rigg och workshops - men vi hann även se en hel del. I mitten av månaden medverkade jag i konferensen Mötet med den andre, tillsammans med bland annat författaren och kvinnorättsaktivisten Nawal el-Saadawi. Otroligt häftigt! På nyhetsfronten var en viktig nyhet att FN:s barnrättskommitté rekommenderade regeringen att hjälpa BRIS att hålla stödlinjen öppen dygnet runt. En annan bra nyhet var att Sverige beslutade att starta en hjälplinje för personer med sexuell dragning till barn - ett steg i rätt riktning för att flytta ansvaret från barnen till pedofilerna.

Tillsammans med min kör Sofia Gospel på Irland.

Med Nawal el-Saadawi och Ewa efter Mötet med den andre.

November gick jag igenom protokollen från kyrkomötet och gladdes åt flera beslut. Bland annat antogs nya regler för anmälningsplikt vid misstanke om att barn far illa samt beslut om att utreda ifall dömda sexualförbrytare ska tillåtas ha alla sorters anställningar i kyrkan. Jag skrev ett mycket uppmärksammat blogginlägg med mina tankar om sexuella övergrepp och bevakade upprättelsecereminin i stadshuset för vanvårdade barn. Andra stora nyheter under november var de fruktansvärda vårdskandalerna på Carema-boenden och släppet av årets kanske viktigaste och mest skrämmande bok Slutstation Rättspsyk. Annat som hände under november var att ViktigaNyheter tog steget in på Twitter och att min älskade arbetsplats Tidningarnas Telegrambyrå firade 90 år med stor baluns på Berns.
.

December var ytterligare en månad med mycket körsång. Jag sjöng på julfirandet för Barn till ensamma mammor och i de helt fantastiska julkonserterna i Sofia kyrka. De största nyheterna var att Saab gick i konkurs efter flera års dödskamp och att det var svajigt på världens finansmarknad. Rent personligt reagerade jag dock starkast på hur Svenska kyrkan valt att behandla personer som anmält att de blivit utsatta för sexuella övergrepp. Ni lär få höra mer om det inom de närmaste veckorna. Tack vare grymma vänner och en fin resa till London med kärleken blev dock december till slut en fin och fridfull månad. Ett bra avslut på ett helt fantastiskt år.

Fina katter som jag gosat med massor under året.

God Jul fina läsare!

2011-12-25T11:00:00.006+01:00

Jag vill önska alla er fina läsare en god och fridfull jul. Min senaste vecka har varit omvälvande och ganska påfrestande på olika sätt. Det är därför jag varit frånvarande här i bloggen. Ni är många som hört av er efter förra inlägget och frågat vad det egentligen var jag skrev om. Eftersom ämnet är alltför viktigt för att sammanfattas i ett halvdåligt inlägg får ni vänta tills efter julhelgen. Då hoppas jag att många av er är intresserade av att läsa och diskutera. Det är viktigt.

Min julhelg har varit fin men jag vet att det är långt ifrån alla som njuter. Om ni tycker att julen är jobbig så kom ihåg att den bara varar ett par dagar - sen blir är allt som vanligt igen. Glöm inte heller bort alla de stödlinjer som finns tillgängliga (länk). Från och med nu blir det ljusare ute och förhoppningsvis blir det också det bland oss människor. Precis som tidigare år kommer jag att publicera en årskrönika på nyårsafton. Ett bra sätt att minnas det som har hänt under året, både det fina och det svåra. (Mitt 2010: Del 1 & Del 2)

Vår katt i julrosett (som åkte av direkt efter fotot)

Imorgon åker jag och min älskade till London på minisemester. Det ska bli underbart. Ha en fortsatt god och fridfull jul!

En körig juletid

2011-12-21T19:01:00.003+01:00

Lång tid utan uppdateringar. Jag säger som UNT:s fyndiga förstasida för någon helg sedan: Julen är en körig tid. Nästan alla lediga kvällar och dagar har jag ägnat åt körrepetitioner och konserter. Förrförra helgen sjöng vi på julfesten för Barn till ensamma mammor (tillsammans med Petter) och förra helgen var det traditionsenliga julkonserter i Sofia kyrka. Vi var närmare 500 körsångare som sjöng Hallelujakören ur Händels Messias och Jauschzet frohlocket ur Bach Juloratorium. Hur häftigt som helst! Jag har inte hittat något videoklipp från årets konserter ute på nätet än, men det finns ett från tidigare år:

För övrigt är det ganska körigt på det klassiska sättet också. Främst är jag besviken på Stockholms stift och kyrkokansliet som skyddar sin egen personal på bekostnad av medlemmars personliga säkerhet och integritet. Det är med sorg som jag inser att Svenska kyrkan blir alltmer toppstyrd och att alla fina broschyrer och uttalanden om att "försvara den svaga" till viss del bara är tomma ord. Åtminstone på central nivå. Efter ett samtal med en av höjdarna inom kyrkan var jag så arg att jag funderade på att göra som Ann Heberlein och offentligt förklara min utgång ur samfundet. Efter samtal och pepp från underbara präster omkring mig tänker jag annorlunda. Jag tror på Svenska kyrkan och jag vill att den ska fortsätta leva. Samtidigt bör det inte ske på bekostnad av att barn och unga vuxna riskerar att utsättas för övergrepp vilket jag tyvärr på nära håll nu har fått bevittna. Om ett tag kanske jag kan berätta mer om vad allt det jag skriver handlar om. Fram tills dess kan jag tyvärr bara rekommendera er att inte anmäla övergrepp som begåtts av präster och diakoner om ni inte vill riskera att få era personuppgifter publicerade på nätet. Förbannat skrämmande.

Film om identitetsskapande

2011-12-11T22:22:00.003+01:00

Förra veckan var jag och såg Simon och ekarna, en film som jag sett fram emot i många år. Jag älskade Marianne Fredrikssons bok som ung och har läst den åtminstone tre gånger. Relationerna i boken har på många sätt format mina tankar kring vikten av kulturutbyten och samtal över gränser. Det är en av de berättelser om identitetsskapande som betytt mest för mig.

Lisa Ohlins filmatisering levde utan tvivel upp till mina föväntningar. Det är en väldigt vacker film som jag inte tror lämnar någon oberörd. När jag bad Helen Sjöholm beskriva filmen sa hon att "den drabbar en" och det tycker jag är en bra sammanfattning. Historien berör på så många olika sätt. Den är full av både kärlek, ensamhet och rädsla. Det är en film om sökande och om att hitta rätt i livet.

Rent filmiskt är Simon och ekarna väldigt snyggt gjord, även om vissa bilder är lite klichéartade. Man får kliva rakt in i 1940-talets Sverige, såsom jag föreställer mig att det såg ut. Bildspråket är häftigt - och skådespelarinsatserna riktigt bra. Jag håller med tidningsrecensenterna om att Helen Sjöholm är filmens stora stjärna, men jag är samtidigt väldigt imponerad av barnskådespelarnas insatser. Många av deras scener är väldigt svåra men de lyckas bra. En lite rolig anekdot när jag ändå skriver om skådespelarna är att Jan Josef Liefers har lärt sig svenska bara för rollen som Rubent Lentov. Imponerande.

Jag tycker verkligen att ni ska se Simon och ekarna om ni har möjlighet. Det är en fantastisk film som berör på djupet.

Lisa Ohlin och skådespelarna på scen under galapremiären.

PS: Jag har gjort ett inslag om Simon och Ekarna som ni bland annat kan se på Svenska dagbladet. Sen tycker jag att ni ska läsa Erik Helmersons eminenta ledare "Simon och ekarna: 1930-talet är ännu inte över".

Några tips inför jul

2011-12-09T08:55:00.001+01:00

Igår skrev jag en text på Seglora smedja om Vackra traditioner på annorlunda vis. På en glöggfest förra helgen fick jag höra om hur de gör iordning julkrubban hemma hos min vän frånTyskland. Riktigt inspirerande - och något som jag absolut ska ta med mig när jag själv får barn.

Och på tal om annorlunda jultraditioner så var jag på en rosa glöggfest förra helgen. Istället för all vit och röd glacyr var kakorna och bullarna rosa. Jättefint! Och på tal om rosa så tycker jag att Kyrkans tidnings nya layout är himla snygg. Den är dock väldigt lik Seglora smedjas, men det behöver ju inte vara något negativt. Rosa är fint.

Rubriken: Krispanikskräck

2011-12-08T08:37:00.003+01:00

Dagens kvällstidningsrubrik kommer från Aftonbladet. Under rubriken KRISPANIKSKRÄCK skriver man om Socialdemokraternas dystra siffror i SCB:s stora väljarbarometer. Undrar vad TT-språket anser om ordsammansättningen.

Tips på viktiga nyheter

2011-12-05T16:43:00.005+01:00

Jag tänkte börja veckan med att tipsa om några blogginlägg och videoklipp som jag tycker är bra. Fortsätt gärna att skicka in tips på nyheter som ni tycker är viktiga och borde tas upp.

Thérèse Eriksson som är en av författarna bakom Slutstation Rättspsyk har skrivit Ska det verkligen vara såhär? I inlägget kan man även se klippet från när hon, Sofia Åkerman och Elin Liljeholm var med i Nyhetersmorgon i söndags. Jag önskar att Socialstyrelsen hade funnits på plats och kunnat kommentera. Att det hade blivit en riktig debatt där man kunnat komma fram till en lösning, en förändring. Precis som Thérèse Eriksson skriver i inlägget undrar jag varför ingenting görs för att sätta stopp för vanvården? Varför ingen reagerar på att Socialstyrelsen nu sitter och utreder sig själva när HSAN lagts ner?

Ludmilla tipsade mig om ett videoklipp av Jonah som blivit mobbad under hela sin skoltid. Im not goint to kill myself. I just need to get this out there.

Alla ni kvinnor borde läsa Annika Marklunds blogg. Förra veckan fick hon reda på att hon har livmoderhalscancer, 28 år gammal, och har sedan dess skrivit många viktiga inlägg. Hon berättar om sina tankar kring det ofattbara, och om vikten att gå på cellprovstagningarna - vilket hon inte gjorde. Starkt, modigt och viktigt. Anna Bodin har gjort en fin intervju med Annika och hennes mamma Liza Marklund i DN.

Tack! Tusen tack!

2011-12-03T11:18:00.006+01:00

De senaste dagarna har varit ganska omtumlande. När jag skrev blogginläget Kroppsminnen av övergrepp hade jag verkligen inte förväntat mig den respons jag fick. Jag har ju skrivit om både våldtäkten och om PTSD tidigare - men det gamla talesättet att en bild säger mer än tusen ord stämmer nog. Bilder kan beskriva sånt som det kanske inte ens finns ord för.

Jag är jätteglad för alla kommentarer, mail, samtal, sms och kramar. Det betyder massor, just eftersom jag känslomässigt fortfarande är osäker på om det verkligen är okej att berätta. Efter lördagens blogginlägg känner jag inte längre samma tvivel. Det ni har skrivit är så otroligt fint och peppande att jag börjat gråta framför datorn. Ni har hjälpt mig att bli av med de sista känslorna av skam, osäkerhet och rädsla inför att berätta.

Det ni skriver har gett mig blogguppslag för lång tid framöver. Även om jag skrivit om övergrepp tidigare så känns det som att jag vågar göra det på ett helt annat sätt nu. Under veckan har jag bland annat haft ett jättebra samtal med en av mina närmaste chefer kring min oro för hur erfarenheten kan påverka mitt jobb - och ni är många som hört av er och sagt att ni tänker fortsätta se mig som en stark person trots min historia.

Ni är helt fantastiska och ni betyder massor, även fast jag aldrig har träffat många av er. Genom det ni skriver och all pepp har ni hjälpt mig en stor bit på vägen. Jag önskar att det hade funnits fler personer som ni när jag gick igenom det allra värsta. Att jag hade vågat berätta för fler människor i min närhet varför jag helt plötsligt började må dåligt. Att jag hade vågat visa tidningsnotisen och förklara vad det var jag gick igenom. Nu vet jag att jag är långt ifrån ensam. Varje år polisanmäls omkring 1500 våldtäkter i Sverige, och ändå är mörkertalet stort. Jag önskar att alla personer som blivit utsatta för övergrepp kunde få hjälp och pepp av personer som ni. Tack! Tusen tack!

PS: Jag svarar på alla kommentarer och mail så fort jag hinner. Kommer att fortsätta nu under helgen. Fortsätt gärna att kommentera och skriv. Jag svarar på allt.

Fina lilla Jossan

2011-11-28T11:23:00.002+01:00

Inte någon viktig nyhet men hon är himla fin, Josefin.

Grattis TT 90 år!

2011-11-27T21:34:00.000+01:00

I år fyller min arbetsplats Tidningarnas Telegrambyrå 90 år. Det första nyhetstelegrammet skickades dock ut först den 1 januari 1922. Då lästes nyheten upp högt i en telefonlur med extra stor muntratt och togs samtidigt emot av en stenograf på tidningen i andra änden. TT har under årens lopp spelat en stor roll för svensk journalistik, och för Sverige. En av många legendariska radiosändningar är den i samband med Andra Världskrigets utbrott den 1 september 1939. TT:s arkiv är en riktig guldgruva om man är historieintresserad.

Jag tycker att TT (och framför allt Scanpix) är en helt fantastisk arbetsgivare. Jag älskar mitt jobb och mina kollegor. Kan inte tänka mig en bättre redaktion! Bra publicistisk idé, lagom stressigt och alltid nyheter... bara nyheter. (Inte en självklarhet efter att ha rapporterat om diverse dokusåpor på tidigare redaktioner)

I fredags firade jag och mina kollegor TT med en hejdundrande 90-årsfest på Berns. Fantastiskt god mat, musik med grymma Jonathan Johansson och sedan dans till stängning. Hur trevligt som helst!

Middag med 250 kollegor på Berns.

Prinsesstårta och födelsedagssång för TT.

Min bloggande kollega Marko hade en kavaj med änglavingar dagen till ära. Snyggaste herrkavajen jag någonsin sett!

PS: Om ni har möjlighet att få tag på TT:s jubileumsbok 90 brådskande nyheter så rekommenderar jag den varmt!

Kroppsminnen av övergrepp

2011-11-26T19:10:00.011+01:00

Tendens i P1 har den här veckan tema Kroppsminnen. Personer som har upplevt traumatiska upplevelser vittnar om att kroppen har ett eget minne. Att den ibland reagerar utan att man själv har någon som helst kontroll över det. I avsnittet När kroppen går sin egen väg berättar två personer som har sjukdomen Post traumatiskt stressyndrom (PTSD) om hur deras trauman satt sig i kroppen. Den ena är Jeanette som sedan fem års ålder kramp i benen efter upprepade våldtäkter och den andra är Lennart som fick flera svåra kroppsliga stressreaktioner efter FN-tjänst i Libanon och Kuwait.

I det andra avsnittet, Att våga minnas, berättar filmaren Ewa Cedergren om hur en våldtäkt påverkat hennes liv. Det är en oerhört stark beskrivning av hur hon anpassat sina beteenden och livsval efter det som hände för 25 år sedan. Hur hennes kropp ibland inte vill åt samma håll som henne själv men att hon har lärt sig att stänga av kroppen och parera sånt hon tror kan orsaka ångest. Hon berättar att hon hela tiden försöker ha full kontroll över vad hon gör och vad som händer omkring henne. Vilka signaler hon kan tänkas sända ut och vad de som är omkring henne kan väntas göra.

Ewa Cedergren gör nu en dokumentär med sig själv i huvudrollen. Den heter just Att våga minnas (Mantaray Film) och har underrubriken "Går det att bli fri sitt eget minne?". I radioreportaget beskriver hon arbetet med filmen som en sorts terapi. Att hon stegvis gått tillbaka i tiden och försökt minnas det hon förträngt. Genom att läsa igenom gamla polisförhör och intervjua personer som var med under rättegången har hon försökt förstå vad som egentligen hände. Försöka minnas det som annars bara är små fragment som dyker upp i form av flashbacks.

När jag bodde i USA gjorde jag en liknande dokumentär som Ewas, men inte alls på samma nivå såklart. Utifrån titeln If my body could talk började jag nysta i hur mitt liv påverkats av de sexuella övergrepp jag utsattes för som ung. Hur min kropp utvecklat olika strategier för att förhindra att det händer igen, och hur jag arbetat med att aktivt undvika saker för att inte kroppsminnen och flashbacks ska dyka upp. Kroppen minns mycket mer än man tror - och det ville jag utforska.

Med stöd från Sexual Assault Crisis Services och min fantastiska mentor Karen Ritzenhoff jobbade jag med filmen under ungefär fyra månader. Det blev som en form av terapi där jag med egna ord och bilder försökte förklara hur jag upplevt det som hänt mig. (Övergreppen, tankarna, polisförhöret, undersökningarna, rättegången...) Jag fick utöver min egen historia även möjlighet att jobba med tre andra väldigt modiga tjejers berättelser. Slutresultatet används idag som utbildningsmaterial för jourare på Sexual Assault Crisis Services och en kort snutt finns även med i boken Sex and sexuality in a feminist world (Cambridge 2009)

Jag har valt att ta bort alla klipp från filmen från internet. Inte för att jag på något sätt ångrar att jag har gjort den eller skäms för att jag har gjort den - utan mest för att jag är rädd för hur det kan påverka mitt yrkesliv. Är det exempelvis okej att rapportera om övergrepp trots att man själv har blivit utsatt? Och hur övertygar jag framtida arbetsgivare att jag är stark nu när jag i filmen släpper in tittarna i det mest kaotiska i mitt inre. Det som blev väldigt förstört när jag var 12 år men som blir allt mer helt. Precis som Johanna Koljonen och Sofia Mirjamsdotter som i veckan fick Stora Journalistpriset tror jag att det är viktigt att våga prata om det. Frågan är bara när, och hur.

Debatt om psykiatrin

2011-11-22T23:07:00.007+01:00

Vanvård är ett högaktuellt ämne, och just nu pågår en debatt på Svenska Dagbladet om bristerna inom psykiatrin. Två vänsterpartistiska landstingspolitiker skrev igår Psykiatrin privatiseras trots dåliga erfarenheter. I dag svarade det folkpartistiska sjukvårdslandstingsrådet Birgitta Rydberg med Privata idéer bidrar till bättre psykiatri.

Jag vill inte ge mig in i debatten men kan konstatera att den svenska psykiatrin är under all kritik - både den landstingsdrivna och den privata. Väntetiderna är oacceptabla, behandlingsmöjligheterna för få och personalomsättningen skrämmande. En vän till mig har fått byta ansvarig läkare fem gånger på ett år eftersom alla slutar, och hon har dessutom inte erbjudits någon annan behandling än tabletter trots att det finns terapi som har evidensbaserad effekt vid hennes sjukdom.
.
PS: När jag ändå bloggar om psykiatri så blev jag tipsad om ett himla bra blogginlägg som förklarar hur det är att leva med ADHD. Det heter ADHD i Bilder och är skrivet av Victoria Qvarnström. Glöm inte att fortsätta maila in tips på viktiga nyheter och andra bra texter som ni inte vill ska försvinna i den övrigt medierapporteringen.

Tankar från Blå hallen

2011-11-22T15:57:00.009+01:00

Upprättelseceremonin i Stockholms Stadshus var stark, smärtsam och hoppingivande. Blå Hallen var fullsatt av människor som upplevt horribla saker i sin barndom men som ändå överlevt. Mark Levengood som var konferencier beskrev publiken som en grupp maskrosbarn som vuxit sig starka och kunnat blomma mot alla odds. Som varit modiga och starka nog att berätta vad de upplevt och därmed kunnat bidra till att belysa ett mörkt kapitel av Sveriges historia.

Vanvårdsutredningen innehåller fruktansvärda skildringar av kränkningar, misshandel och andra övergrepp. Närmare 900 berättelser som samlats in vittnar om att barnen inte blivit lyssnat på och att beslut tagits över deras huvuden. Berättelserna blottlägger ett system där samhället omhändertog barn för att sedan överge dem ensamma i en dysfunktionell verklighet. Många tusentals barn försummades på grund av att socialtjänsten inte gjorde de kontroller och uppföljningar som borde ha gjorts. Så oerhört sorgligt.
.

Både talman Per Westerberg och barnminister Maria Larsson benämnde vanvården just som ett mörkt kapitel i Sveriges historia och var också tydliga med att liknande aldrig får hända igen. Westerberg sa bland annat i sitt tal att "Alla barn i Sverige har rätt till en kärleksfull och trygg uppväxt" och att "Samhällets yttersta ansvar för det ensamma barnet är oinskränkt". I slutet av talet sa Westerberg "Upprättelseceremonin är även en påminnelse och uppmaning till oss alla i dag om att göra allt för att skydda det ensamma barnet. I dag vill vi alla med gemensam röst ropa: Aldrig mer!"

Maria Larsson hänvisade i sitt tal till Barnkonventionen, som ratificerades av Sverige 1990. "Enligt den har alla barn i Sverige rätt till en trygg uppväxt. Enligt den har alla barn rätt att bli lyssnade till. Vi måste nu göra allt som står i vår makt för att förhindra att barn vanvårdas i framtiden och då måste det finnas vuxna som ser och hör - och som gör." Hon betonade vikten av att lyssna på barnet "Om ett omhändertagande ändå måste ske har barnet en rätt både enligt Barnkonventionen och enligt svensk lag att få komma till tals och berätta om sina förslag till lösningar."

I sitt tal presenterade Maria Larsson några konkreta lagändringar som ska öka säkerheten för omhändertagna barn "Att se till att varje barn får en egen namngiven socialsekreterare som följer den unge under hela placeringstiden, det är en viktig förbättring som vi snart kan genomföra. Det ska finnas någon som lyssnar. Man ska särskilt se till att skolgången för barnet fungerar eftersom det är en mycket stark skyddsfaktor. Att tillsynsmyndigheten talar i enrum med barnet så att barnet fritt kan berätta hur livet blivit och hur de mest innerliga önskemålen om framtiden ser ut, är ytterligare ett viktigt steg."

Jag tycker att det var en stark ceremoni. Den var smärtsam, fin och värdig. Även om många har riktat kritik mot hur den anordnats tycker jag personligen att den blev väldigt bra - och var oerhört viktig.

Fantastiska Ismanhi spelade harpa i Blå Hallen när gästerna anlände.

Ni kan läsa talman Per Westerbergs tal i sin helhet här och Maria Larssons här. Läs mer i Ärrade vanvårdade fick ursäkt. En annan vinkel: Upprättelseceremonin ett hån. Läs även BRIS uttalande: Det räcker inte med att be om ursäkt, Riksförbundet Samhällets Styvbarns uttalande efter ceremonin,

Bloggar jag rekommenderar är utredaren Göran Johansson, barnläkaren och författaren Lars H Gustafsson samt Thérèse Eriksson.

Upprättelse för vanvårdade

2011-11-21T12:14:00.003+01:00

I dag ska det offentliga Sverige be om ursäkt till de som vanvårdats i den svenska barnavården. Klockan 13.00 börjar en upprättelseceremoni i Blå Hallen i Stockholms stadshus där de som blivit utsatta ska få en offentlig ursäkt uppläst av talman Per Westerberg. Andra personer som deltar är Maria Larsson och Drottning Silvia. Jag har varit på plats sedan tidigt imorse och kommer att skriva ett inlägg senare i dag. Jag kommer också att uppdatera fortlöpande på twitter. Där kan ni bland annat se att jag just nu sitter och skriver i en fontän i Blå hallen ackompanjerad av fantastisk musik på harpa av Ismahani.

Barnkonventionens årsdag

2011-11-20T17:44:00.001+01:00

Den 20:e november 1989 formulerades FN:s barnkonvention där det slås fast att alla barn har samma rättigheter och ska behandlas lika. Det är dock flera länder som inte har ratificerat konventionen, och ännu fler har inte inkorporerat den i lagstiftningen. Sverige är ett av dem.

På flera tidningars debatt- och ledarsidor finns i dag artiklar som visar på att alla barn i Sverige inte har grundläggande rättigheter. På Göteborgsposten skriver företrädare för Sveriges Kristna Råd och Flyktinggruppernas riksråd om barn i Sverige som föds papperlösa eller som kommer hit som flyktingar - och som länge lever gömda. På Brännpunkt skriver Socionomen Janet Karlsson om samma ämne under rubriken Rättsvidrig praxis för asylsökande barn.

Sverige brister på många punkter i barnkonventionen, vilket FN:s barnrättskommitté flera gånger påpekat. Jag ska under december månad blogga om några av dessa områden som jag tycker är viktiga att ta upp. Fram tills dess rekommenderar jag er att läsa Thérèse Erikssons blogginlägg.

Stå upp för människovärdet!

2011-11-15T20:23:00.004+01:00

Nyhetsflödet har de senaste dagarna kantats av berättelser om vanvård. Döende personer som lämnas ensamma att dö framför TV:n, äldreboenden som tvingar klienter att sova på madrasser på golvet och tjejer med svåra självskadebeteenden som isoleras på rättspsyk istället för att erbjudas adekvat behandling. Vart är Sverige på väg?

I många fall handlar det om systemfel men jag kan ändå inte låta bli att undra vilka människorna är. Vårdcheferna och biträdena som lämnar döende med tv:n som sista sällskap eller låser in självmordsbenägna ensamma i isoleringsceller. Är det verkligen så att de inte reagerar på att något är fel - eller vågar de bara inte anmäla?

Idag meddelade HSAN att de varnar tre läkare för allvarliga fel i vården av en självskadepatient på Rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall. Det är författarna och eldsjälarna Thérèse Eriksson och Sofia Åkerman som hjälpt patienten att anmäla vanvården. Hon är en av få som nu fått upprättelse och bekräftelse på att det hon utsattes för inte är okej. Tyvärr är det många som aldrig kommer att få uppleva det.

Tänk om vi alla kunde bli lite modigare. Våga stå upp för människovärdet, alla människors människovärde. Säga ifrån när vi tycker att något är fel eller någon behandlas illa. Här i Sverige har vi ett fantastiskt meddelarskydd och källskydd som gör att man anonymt kan tipsa oss i media om man misstänker att något är fel. Vi har också Lex-Maria och Lex-Sarah som ger vårdanställda rätt att anmäla vanvård. Självklart ligger huvudansvaret till förändring hos myndigheter och beslutsfattare, men snälla allihop - hjälp till att göra skillnad. Anmäl om ni misstänker att något inte står rätt till.

PS: För övrigt har Folkpartiets landstingsråd lagt fram ett väldigt bra förslag på Brännpunkt: Grundlagsändra så meddelarskyddet även gäller anställda i privat omsorg. Rekommenderar även Anna Askers mycket intressanta artikel Sjuktalen sjunker men ångesten ökar.

Slutstation rättspsyk

2011-11-14T19:26:00.005+01:00

Förra veckan fick jag en efterlängtad bok i min hand - Slutstation Rättspsyk av Thérèse Eriksson och Sofia Åkerman. Det är en omfattande granskning och dokumentation om tjejer som vårdas på rättspsyk utan ha begått brott. Jag har följt Sofias och Thérèse arbete under många år och har genom dem blivit medveten om den rättsvidriga behandlingen som i dag sker av personer med allvarliga ätstörningar och självskadebeteenden.

Slutstation rättspsyk har idag blivit uppmärksammad på många olika håll. Tidigt imorse medverkade Sofia Åkerman i P1 Morgon och senare på förmiddagen träffade Thérèse och Sofia mina kollegor från TT. Själv har jag skrivit en debattartikel på Seglora smedja under rubriken Ge upprättelse åt dem som kränks i psykvården! Jag tycker att det är självklart att de som utsatts för tortyrliknande behandlingar ska få både upprättelse och ersättning. Det allra viktigaste är dock att landstingen så snart som möjligt utvecklar alternativa behandlingsmetoder för personer med allvarliga självskadebeteenden, som exempelvis låsta behandlingshem.

Jag kommer att skriva mer om Slutstation rättspsyk imorgon. Fram tills dess rekommenderar jag mina kollegors text Bok avslöjar övergrepp på rättspsyk och tillhörande tv-inslag. Jag rekommenderar också tv-inslaget med Elin som vårdats på rättspsyk.

@ViktigaNyheter på Twitter

2011-11-12T10:38:00.005+01:00

Som ni kanske har upptäckt i den högra spalten har jag börjat twittra, ungefär fem år efter alla andra. Jag har tidigare haft ett "spionkonto" som jag använt lite halvhjärtat i jobbet - men efter en fortbildning med TT Kompetens blev jag nyfiken på Twitter som journalistiskt verktyg. Hittills har jag inte skrivit så mycket själv men jag har tagit del av desto fler spännande diskussioner. Det är lite grann som TV-programmet "Snacka om nyheter" - men i realtid.

Jag heter @ViktigaNyheter även på Twitter och mina uppdateringar har hittills varit en blandad kompott. Alltifrån hur gräslig jag tycker att Gilettes reklam är till hur jag ser ut när jag testar Drottningholms slottsteaters utförsäljning. Högt och lågt. Jag har också hittat en del favoriter på Twitter. Jonas Gardell, Owe Nilsson, Emanuel Karsten, Erik Helmerson och Helle Klein är några av dem. Vilka följer ni? Vilka får jag absolut inte missa?

Här är några av de saker ni som inte följer mig på Twitter har missat (vilket inte är så mycket hittills).

Prisbelönt om ungdomsbrott

2011-11-09T18:06:00.001+01:00

Igår träffade jag regissören Ruben Östlund för att tala om hans nya film PLAY som har premiär i slutet av veckan. Den har redan visats på filmfestivaler världen över och vunnit flera prestigefulla priser - men nu har alltså även vi vanliga dödliga chans att se den. Resultatet av min intervju är Prisbelönt film om ungdomsbrott som ni bland annat kan se på Svenska Dagbladet.

Kortfattat bygger filmen på en rad brott som skedde i Göteborg mellan år 2006 och 2008 då unga svarta pojkar rånade jämnåriga vita. De använde sig av den stigmatiserade bilden av svarta som finns i vårt samhälle för att kunna genomföra rånet - och använde sig även av en metod som kommit att kallas brorsantricket. Genom den här provocerande bilden försöker Östlund tvinga publiken att reflektera över ojämlikheterna i samhället. Något många helst blundar för.

En sak som slog mig med filmen är att vuxna inte tar barnens upplevelser och rädsla på allvar. I en scen som ligger ute på nätet kan man se hur pojkarna som blivit jagade genom Göteborg försöker få hjälp av vuxna på ett konditori - men nekas.

Precis som jag skrev för några veckor sedan. Brott mellan unga är precis lika allvarliga som brott mellan vuxna - om inte värre.

Dubbelt utsatta barn

2011-11-09T09:30:00.004+01:00

Socialstyrelsen och Skolverket skriver i dag på Brännpunkt att omhändertagna barn får mycket sämre betyg än andra barn. Efter grundskolan har 86 procent av alla svenska barn är behöriga att läsa vidare på gymnasiet. Bland omhändertagna barn är siffran så låg som 52 procent. En jämförelse gjord av Socialstyrelsen visar också att det är stora skillnader från kommun till kommun.

I Sverige har alla barn grundlagsskyddad rätt till utbildning. Enligt socialtjänstlagen är det kommunerna som ska se till att placerade barn får lämplig utbildning - något som uppenbarligen inte verkar ske i alla kommuner. Skolresultaten varierar kraftigt från kommun till kommun och enligt Barnombudsmannens enkät i våras har bara var tredje kommun/socialnämnd fattat beslut om hur man ska säkerställa omhändertagna barns rätt till utbildning.

Forskning visar att barn i samhällsvård löper flera gånger större risk än andra att drabbas av psykosociala problem i vuxen ålder. Den enskilt viktigaste faktorn för hur det går för barnen senare i livet är hur man lyckas i skolan - och jag hoppas verkligen att den här undersökningen från Socialstyrelsen och Skolverket får kommunerna att ta sitt ansvar.

Läs mer på SR och DN.

Några tankar om Kyrkomötet

2011-11-03T23:27:00.001+01:00

Jag följde bara Kyrkomötet sporadiskt via rapporteringen på hemsidan och i Kyrkans tidning och på bloggar. Med all säkerhet har jag missat en massa viktiga diskussioner och beslut men jag skulle vilja belysa några. Den första handlar om vigselrätten och är det som debatterats flitigast i media. Bakgrunden är att flera präster har frånsagt sig vigselrätten i protest mot den nya vigselordningen för samkönade par (2009). De har sagt att de inte vill viga samkönade par, utan hellre väljer att inte utföra den arbetsuppgiften överhuvudtaget. So far so good. Problemet är att det inte finns några tydliga riktlinjer generellt för vad som gäller i övrigt kring det här. Kan man bli präst om man inte vill viga samkönade par? Kan man bli kyrkoherde? Årets kyrkomöte tog beslut om att samtliga präster ska ha vigselrätt - och att kyrkostyrelsen nästa år ska presentera ett förslag på hur reglerna ska utformas. När jag följde den långa debatten tänkte jag mest på att diskussionen bör dö ut ganska snabbt (bokstavligt talat). Kyrkan ska ju inte anta prästkandidater som inte delar kyrkans syn på vigseln - och de redan prästvigda personerna som avsagt sig vigselrätten pensioneras så småningom. Jag tycker att det är helt OK att de fåtal präster som i dag inte vill förrätta vigslar gör annat istället - framför allt om alternativet är att jag riskerar att bli vigd av en präst som inte tror på samkönade äktenskap.

Andra besluts som togs och som jag tycker är viktiga är att det ska utredas om utdrag ur belastningsregistret ska krävas vid vissa anställningar i kyrkan. Jag har i flera sammanhang och debatter pläderat för att en sådan regel ska införas. Precis som i andra barn- och ungdomsverksamheter borde även kyrkan se till att sina anställda inte är dömda för våldsbrott eller sexualbrott. Det borde för övrigt gälla alla som jobbar inom kyrkan och kommer i kontakt med barn och ungdomar, såväl präster som musiker och körledare.

En annan sak som jag debatterat tidigare (här och här) är domkapitlets roll. Årets kyrkomöte har nu tillsatt en utredning om domkapitlets uppgift. Som det ser ut i dag är domkapitlen inte rättssäkra. I vissa stift leker domkapitlen domstol istället för att lämna över misstänkta brott till polisutredning - och i andra verkar präster och diakoner kunna bli klandrade på väldigt lösa grunder. Ett system som i slutänden inte gynnar någon och som verkligen behöver granskas och utredas.

Kyrkomötet beslutade även att anta kyrkostyrelsens förslag om nya regler för anmälningsplikt. Det innebär att den som i Svenska kyrkans verksamhet får kännedom om att ett barn far illa och behöver skydd ska anmäla detta till socialnämnden. Tidigare har det bara sagts att man bör ingripa till ett barns skydd. En ändring som jag tycker är viktig och bra. En fråga som debatteras nu är huruvida även de ideella medarbetarna ska omfattas av anmälningsplikten, och där vet jag inte riktigt var jag står.

Utifrån de ämnen jag bloggar om tycker jag att det var ett riktigt bra kyrkomöte i år. Flera viktiga och progressiva beslut har tagits för att tillgodose barns rättigheter och för att skydda kyrkobesökare och medarbetare från olika former av övergrepp.

Att tacklas på rullskridskor

2011-11-02T07:59:00.002+01:00

Jag gillar egentligen inte sportjobb men förra veckan gjorde jag ett som var riktigt roligt. Det var ett reportage om rollerderby och jag var och besökte en träning med några av tjejerna i det svenska landslaget. Om en månad åker de till Kanada för att tävla i det första VM någonsin i rollerderby. För er som är intresserade av ett fartfyllt inslag finns De tacklar sig till VM bland annat på Svenska dagbladet, GP och Sydsvenskan.

Bilder ur mitt tv-inslag. Rollerderby gör sig mycket bättre på TV än på stillbild så jag tycker att ni ska se inslaget :)

Jag hoppas att jag får möjlighet att gå och se en match snart för det ser verkligen helt hysteriskt kul ut. Om det inte hade varit fullt så våldsamt hade jag förmodligen fastnat för det själv. Jag gillar hela grejen med galna alteregos och tajt teamwork.

Dansa, annars är vi förlorade

2011-10-31T22:53:00.005+01:00

Jag har sett en film ikväll som berörde mig starkt och som jag varmt kan rekommendera. På svenska heter den Pina 3D, men orginaltiteln är Tanzt, tanzt, sonst sind wir verloren - Dansa, dansa, annars är vi förlorade. Ett citat av den tyska dansaren och koreografen Pina Bausch.

Filmen är en hyllning till Bausch och bygger på de verk hon skapade under sina drygt 40 yrkesverksamma år. Dansare från hennes kompani framför koreografier både på scen och ute i andra miljöer och berättar om vad Pina Bausch betytt för dem. De säger egentligen inte så mycket i ord, men berättar desto mer i danserna. Precis som Pina själv ska ha sagt: Ibland räcker inte orden till och där kommer dansen in.

Till en sådan här dansfilm är 3D-tekniken verkligen oslagbar. Man kommer nära inpå personerna och det känns som att man befinner sig mitt i dansen. Filmen var bitvis oerhört sorglig, bitvis komisk, bitvis lite väl långsam - men alltid vacker. Det finns några smakprov ute på nätet som beskriver den bra:

Jag tycker dock att en sak förstör dansupplevelsen och det är att många dansöser är så otroligt magra. Pina Bausch var själv anorektisk större delen av sitt liv vilket syns tydligt på klippen med henne. Tyvärr verkar hon också främst ha arbetat med sjukligt magra kvinnor. Det är synd. Jag tänker på idealen som råder i dansvärlden och undrar om man inte hade kunnat förmedla samma uttryck och dansupplevelse med mindre underviktiga dansöser? När fick jobb i ett danskompani i USA 2006 var alla tjejer i ensambeln oerhört smala. Koreografen var själv sjukligt anorektisk och hennes beteende smittade av sig även på oss. Ibland hade vi schemalagda repetitioner hela dagar (8-22) utan matpaus och dagligen påpekade hon att det var tur att vi tjejer inte var så tunga att vi gav killarna ryggproblem. Vi hade hårda träningar flera timmar om dagen och det var tufft att hinna studier, tv-jobbet och dansen. Och så mitt i allt fyllde jag år någon vecka innan premiären. När jag såg fotona som en vän tagit på mig den kvällen fick jag en chock. Jag hade inte blivit anorektisk i tankarna (vilket jag varit när jag var yngre), men min kropp hade börjat bli det.

Ett av fotona från min 24-årsdag som fick mig att börja fundera över vad jag höll på med. Det andra fotot är från den sista dansföreställningen - något mer normalviktig.

Som dansare har jag nog aldrig varit bättre än den där hösten 2006, men samtidigt mådde inte min kropp särskilt bra. Det var inte så att jag hade utvecklat en ätstörning men jag var väldigt underviktig och tyckte inte själv att jag såg frisk ut. Min kropp såg dessutom inte ut så som Jag ville att den skulle se ut. Inför intervjuerna till våra internships valde jag därför att gå upp en hel del kilon, vilket jag mådde bra av. När jag sedan gjorde audition inför nästa dansuppsättning fick jag direkt kommentarer om min ökade vikt - trots att jag fortfarande klassades som underviktig. Någonstans där bestämde jag mig för att ta tillbaka dansen till en hobbynivå. Till en nivå där jag själv får styra över mitt utseende och mitt uttryck - och där vikten inte är viktigt.

Hur tänker ni som dansar kring det här? Hur viktig är dansarens utseende för uttrycket? Och varför tror ni att det kommer sig att så många framgångsrika kvinnliga koreografer är just anorektiska?

Äntligen ansvar på pedofiler

2011-10-31T10:15:00.003+01:00

Barn har i alla tider blivit varnade för "fula gubbar" och fått tillsägelse om att inte klä sig "för utmanande". Jag har själv hört mer eller mindre kreativa idéer om hur barn kan undvika att bli offer för pedofiler. Nu kommer äntligen ett konkret förslag på hur pedofiler kan undvika att begå sexuella övergrepp mot barn. Vid årsskiftet startar Sveriges första hjälplinje för vuxna som har sexuell dragning till barn och telefonen kommer att bemannas av personer med specialistkompetens. Förhoppningsvis leder detta till att vuxna vågar söka hjälp innan de begår brott.

När en liknande telefonlinje startades i Tyskland år 2005 hörde över 750 personer av sig efter en första reklamkampanj. 75 procent av dem uppgav att de var påtagligt oroade över sin sexuella läggning. Nära två tredjedelar ska dessutom ha haft sex med barn vid minst ett tillfälle, vilket sällan varit känt av samhället. Ungefär 150 av dem som sökte hjälp i Tyskland fick sedan professionell gruppbehandling inom projektet. Jag vet inte hur många barn som har räddats från övergrepp av det tyska projektet, men jag säger som Stefan Arver som är chef för det svenska telefonprojektet på Karolinska Institutet.

- Kan man bara undvika ett övergrepp på ett barn har man räddat ett liv.

Tack för att ni läser

2011-10-30T20:41:00.027+01:00

Ni är flera som har kommit fram i olika sammanhang och sagt att ni läser bloggen. Det gör mig jätteglad. Jag skriver såklart för att jag vill att folk ska läsa, och det är alltid kul att veta vilka man skriver för - och få ansikten på några av er som annars bara syns i besöksstatistiken. Så fortsätt komma fram och säga vad ni tycker, eller bara säga Hej. (Jag bits inte:)) Sen får ni gärna maila mig också om ni har tips på något som ni tycker att jag borde skriva om. Ungefär såhär ser jag ut nu för tiden om ni skulle springa på mig i något sammanhang.

Våld i nära relationer

2011-10-27T09:50:00.003+02:00

Ibland hamnar jag i riktigt spännande sammanhang i jobbet. Igår när jag åkte för att träffa Fredrik Reinfeldt och få en kommentar till eurokrisen var han på ett möte om samverkan mot våld i nära relationer. Representanter från familjevåldsgruppen, Systerjouren Somaya, Kriscentrum för kvinnor, Mansmottagningen och handläggare inom barngruppsenheten fanns på plats för att berätta om verkligheten som de jobbar i. Deltagarna höll alla väldigt spännde presentationer om sina verksamheter, men själva diskussionen var ganska lam. Susanne Namaani som är verksamhetschef på Systerjouren Somaya var den enda som tog tillfället i akt att framföra konkreta förslag och önskemål på förändringar. En av de allra viktigaste sakerna hon tog upp är att flera av våldshandlingarna som kvinnor och barn* utsätts för inte anses vara brott enligt svensk lag. Hon tog bland annat upp exempel med personer som uppmanats att ta livet av sig. Barn som anses ha vanhedrat sin familj, fått snaror av sina föräldrar och blivit ombedda att begå självmord. Vilket brott blir de utsatta för? Olaga hot? Fast det är ju inget egentligt hot. Eller? Susanne Namaani säger att de på stödjouren ser systematiskt upprepade hot om våld som inte anses brottsliga i Sverige. Hon pekade på flera liknande exempel, och behovet av nya lagar.

En annan sak Susanne Namaani tog upp är att barn som vuxit upp med våld i familjen behöver ett långsiktigt stöd, inte bara hjälp med ett nytt boende. Alltför ofta glöms barnen bort - också i de fall där även de blivit utsatta för våld. Ett långsiktigt stöd är dessutom ett sätt att arbeta förebyggande mot våld och psykisk sjukdom. Något som är viktigt att satsa på. Systerjouren Somaya säger att 70 procent av de personer som bor hos dem fullföljer en polisanmälan mot gärningsmannen - vilket är en hög siffra. Precis som polisen sa på gårdagens möte kan stödjourerna ge mer hjälp än de kan, och även hjälpa till med uppföljning efter avslutad rättegång.

I mitt drömsamhälle skulle alla brottsoffer, och speciellt barn, erbjudas hjälp och stödsamtal om de blivit utsatta för brott. I mitt drömsamhälle skulle det aldrig råda "placeringsstopp" på kommunerna utan alla som behöver akut hjälp borde erbjudas hjälp. Man kan inte väga människoliv mot kronor och ören -speciellt inte när det handlar om systematiskt upprepat våld.

*Även män utsätts för våld i nära relationer, men främst är det kvinnor och barn som rapporteras utsatta för brott.

Läs mer: Den som blir slagen förlorar sin barndom. En annan upprörande artikel är Pappa tvingade dotter att spela psyksjuk och åtalas nu för grovt bedrägeri och bidragsbrott. Men dottern då? Hon som blev isolerad i 18 år och fråntogs rätten till exempelvis skolgång - vilken hjälp till upprättelse får hon?

En dag i tystnad

2011-10-23T20:33:00.004+02:00

Alltför ofta känns det som att jag inte hinner tänka klart resonemang. Som att jag blir avbruten av mobiltelefonens pipande eller av mina egna stresstankar. Produktivitet går före en längre stunds tystnad och tänkande.

Med jämna mellanrum försöker jag ta mig iväg på någon form av retreat - avsätta en längre tid åt att bara vara i tystnaden och umgås med mig själv. Tänka klart de där påbörjade resonemangen och ta tag i alla tankar som finns där men som annars inte hinns med. Igår var jag i Värmdö kyrka på retreat över dagen. Många församlingar och stiftelser har retreater, antingen en dag eller helger, då man gemensamt samlas i tystnaden. Oftast finns det olika former av aktiviteter som man kan göra under tiden. Igår var det tai chi, djupavslappning, akvarellmålning, meditation och upplevelsevandring. Jag ägnade dock största delen av tiden åt att sitta i en fåtölj och dricka kaffe och läsa en bok som jag länge velat läsa - men inte tagit mig tid till.

Tystnad kan dock vara ganska skrämmande. Man möter sig själv på ett sätt som man inte gör i vardagens brus. På mina första retreater tyckte jag att det var svårt att vara tyst. Den allra första gången drog jag till och med ut en vän i skogen för att bryta tystnaden och prata av mig om allt jag kom att tänka på. Så är det inte längre. Nu njuter jag verkligen av tystnaden, mest eftersom den är så sällsynt. Igår när jag fungerade på utmaningen att vara tyst kom jag att tänka på alla dem som ofrivilligt är i tystnad i flera dagar. Jag tänker speciellt på en äldre kvinna som brukar komma till en av kyrkorna som jag går i. Hon berättade en gång att hon inte alls är troende men kommer till mässorna för att få möta andra människor - eftersom de enda hon har kontakt med annars är kassörskorna på affärerna där hon handlar.

Jag tycker det är oerhört sorgligt att det finns människor, som den gamla damen i kyrkan, som förlorat alla vänner och lever i ofrivillig tystnad. Som lever mitt i vardagsbruset, men som inte är en del i samtalet. Som lever mitt ibland oss men som ändå inte hörs eller märks. Jag vet att flera församlingar har speciella volontärgrupper som besöker ensamma äldre och sjuka, och det tycker jag att alla borde ha. Något som varje enskild person kan göra för att hjälpa är att ta sig tid att hälsa på personer i sin närhet. Kanske den ensamma herren i trapphuset eller någon man bara möter ute på stan. Det kan betyda mer än man anar.

Barns rätt till trygghet (§26)

2011-10-18T18:48:00.006+02:00

I söndags hittades en försvunnen fyraåring död i en skogsdunge i Ljungby. Ingen vet ännu hur han dödats men vi har fått information om att allt inte stod rätt till i hemmet. Fyraåringen hade sex syskon, och en pappa som satt i fängelse dömd för att ha misshandlat mamman. Enligt uppgifter från Aftonbladet har familjen flyttat sammanlagt 18 gånger under nio år och bor nu i en trea i Ljungby. Mamman ska ha ansökt om hjälp från både socialtjänsten och förvaltningsrätten men nekats. Aftonbladets Oisin Cantwell beskriver att mamman inte ens orkade så grundläggande saker som att laga frukost eller klä på barnen. Vill vi verkligen att barn ska ha det så här i Sverige år 2011?

Vi vet ännu inte vem som dödade pojken i Ljungby, eller om hans hemförhållanden bidragit till hans död. Något vi däremot vet är att mer än vart tionde barn i Sverige lever i fattigdom - en siffra som ökat under de senaste åren. I vissa fall slutar det oerhört tragiskt, som i Sigtuna som jag bloggat om tidigare. I andra fall är det tack och lov inget större hinder för barnens utveckling. Enligt FN:s barnkonvention ska dock alla barn ha rätt till social trygghet och skydd mot våld. Sverige har flera gånger fått kritik av FN:s Barnrättskommitté för att vi inte lever upp till detta, i och med att barn inte har någonstans att ringa då de behöver akut hjälp.

FN:s Barnrättskommitté rekommenderar regeringen att hjälpa BRIS att öppna sin stödlinje för våldsutsatta barn och unga dygnet runt. BRIS generalsekreterare Göran Harnesk skriver på DN Debatt att "Våld mot barn är lika allvarligt som våld mot vuxna", och att det därför borde finnas en tillgänglig stödlinje på natten även för dem. Som nybliven jourare på BRIS har jag enbart bra saker att säga om organisationen, och om det enormt viktiga jobb som dagligen görs. Alla som svarar i telefonen (och på mailen och chatten) har fått en gedigen utbildning i att ha stödjande samtal med barn. De som svarar där är volontärer som ställer upp och jobbar på sin fritid, men som även till vardags arbetar med barn på olika sätt.

BRIS var viktigt för mig när jag var barn, och de hjälpte mig två gånger då jag verkligen behövde någon vuxen att prata med. Jag önskar att alla barn kunde ha rätt till den hjälpen - dygnet runt. Likaså önskar jag att det fanns möjlighet för icke svenskspråkiga barn att få stödsamtal, på exempelvis arabiska, ryska, franska eller finska.

Jag följer med spänning BRIS utveckling och hoppas att alla våldsutsatta barn kan få stöd dygnet runt i framtiden.

Läs mer:

Barnkonventionen på svenska

BRIS-Rapporten 2011

Om ett barn far illa

Nawal el-Saadawi i Sofia kyrka

2011-10-13T20:55:00.005+02:00

Jag och Ewa Lindqvist Hotz tillsammans med Nawal el-Saadawi.

Igår talade författaren, läkaren och aktivisten Nawal el-Saadawi på konferensen Mötet med den andre i Sofia kyrka i Stockholm. Min dansgrupp Nefertari fick äran att inviga konferensen med att dansa egyptisk folklore - vilket inte var det lättaste i en kyrka. Om jag får tillåta mig att vara lite mallig tycker jag dock att det blev ett himla fint program som inleddes med att jag läste en text av Nawal el-Saadawi:

To children, who survive

become adults

and turn into stars

that dispel the darkness

bring forth the light

and transform our world
- Nawal el-Saadawi

Yasmine i en saaidi och Maja, jag och Asta i ljuskronedans. Nawal el-Saadawi syns i orange tröja i bakgrunden.

Medan jag läste Nawals ord tände jag ljusen i min ljuskrona - och sedan kom de andra tjejerna indansande med sina kronor. Nawal el-Saadawi återköt i sitt anförande flera gånger till våra danser och hur häftigt hon tyckte det var att se egyptisk folklore dansas i en svensk kyrka (vilket jag också kan hålla med om). Det var särskilt härligt att kunna tala om Egyptens framtid i just en kyrka med tanke på massakern som nyligen skedde i Kairo. För övrigt var Nawal lika radikal som alltid i sitt tal, och gick till hårt angrepp mot såväl koloniala tendenser som den västerländska kapitalismen. Under lite drygt en timme förvandlades kyrkan till den mötesplats som hon så ofta har i sitt hem i Kairo - där hon mer eller mindre driver en egen tankesmedja. För er som vill läsa mer om Nawal el-Saadawis föreläsning så har Mattias Irving skrivit ett referat på Seglora smedja.

Nawal och jag på väg ifrån Sofia kyrka.

Stort TACK till Peter Lööv Roos för foton (och pepp).

Mötet med den andre

2011-10-10T14:32:00.003+02:00

På onsdag föreläser författaren, psykiatern och aktivisten Nawal El-Saadawi i Sofia kyrka. Hon ska tala utifrån rubriken Dagen då vi alla blev egyptier - om Tahrirtorgets idé. Min dansgrupp Nefertari kommer att dansa egyptiska folkdanser innan föreläsningen och jag är otroligt pepp!

Just nu sitter jag och försöker formulera presentationer om danserna, kopplade till Nawal El-Saadawis böcker och citat. Om ni har några favoritcitat av Nawal får ni mer än gärna kommentera här eller maila mig. Just nu behöver jag all hjälp jag kan få!

Om ni är intresserade av att komma och titta och lyssna är det Sofia kyrka nu på onsdag klockan 17.00 som gäller. Det är fri entré och det behövs ingen föranmälan.

Nawal El-Saadawi på Tahrirtorget i Kairo februari 2011.

I don't feel no ways tired

2011-10-09T21:51:00.003+02:00

Det har varit en lång vecka, och en lång helg. Emellan jobb, möten och danslektioner har jag börjat pyssla lite med filmerna från Sofia Gospels 10-årsjubileum. Det första numret jag tog tag i var I don't feel no ways tired - sången jag grät mig igenom under alla repetitioner. Svante Björkums text är så otroligt fin. Den berör verkligen. Så för er som vill veta lite mer om min kör, titta på det här:

Journalistik och politik

2011-10-06T11:27:00.005+02:00

Journalisten Marielouise Samuelsson har skrivit en tänkvärd krönika i Kyrkans Tidning i dag med rubriken Journalister gör partipolitik. Exemplet hon tar upp är alarmerande. Rapport och Aktuellt gjorde i förra veckan en stor nyhet om att KD:s Göran Hägglund sitter löst, trots att det inte fanns egentliga belägg för påståendet. Enligt SVT:s egen undersökning vill 56 procent av medlemmarna att han sitter kvar, och bara 28 procent att han avgår. Samtidigt finns ingen kandidat som är något hot popularitetsmässigt. SVT-profilen Lars Adaktusson hade veckan innan föreslagits som efterträdare enligt Rapport, och några dagar senare ringde journalisten Marcus Birro upp partiet och sa att han vill bli KD-ledare. Hur ser det egentligen ut i Kristdemokraterna, och hur mycket har "skapats" av nyhetsrapporteringen?

Efter de senaste dagarnas händelser har jag funderat mycket på det här med journalisters politiska oberoende. Jag vet inte varför SVT:s rapportering blev som den blev, eller varför Birro tyckte att det var en bra idé att kandidera till KD. Något jag däremot anser är skrämmande är hur lättvindigt frågan om opartiskhet och oberoende ibland hanteras inom journalistkåren. TV4 anställde den partipolitiskt aktiva miljöpartisten Gustav Fridolin som journalist på sitt tyngsta samhällsgranskande program Kalla Fakta, men har samtidigt avvisat journalister som visat sig vara aktiva i ideella intresseorganisationer som inte varit partipolitiskt bundna, som exempelvis Anorexi-Bulimikontakt. Det får mig att fundera över vart gränsen går för vad som egentligen är okej?

Jag har flera gånger själv tänkt tanken att jag kanske är för engagerad i barns rättigheter, eller för öppen med min kristna tro. I nuläget finns det inget som säger att man inte får vara volontär på BRIS om man är journalist, och inte heller någon bestämmelse om att man inte får delta i öppen religionsdialog. Men var går gränsen? Jag skulle aldrig få för mig att gå med i ett politiskt parti (än mindre kandidera till partiledare) men med tanke på Fridolins karriär borde det samtidigt inte heller vara något problem? Eller? Självklart kan man bedriva oberoende journalistik även om man har egna starka politiska ställningstaganden, men vart går gränsen för att sluta anses trovärdig?

Gospelresa till Irland

2011-10-05T19:20:00.001+02:00

Irlandsresan med Sofia Gospel var intensiv och otroligt spännande. Under fem dagar hann vi med tre konserter, många pubkvällar, en workshop med underbara North Dublin Gospel Choir och en hel del sightseeing. Vi tillbringade större delen av tiden i den mysiga hamnstaden Balbriggan som ligger strax norr om Dublin. Den såg ut precis som jag hade föreställt mig att en irländsk stad skulle göra. (Efter att ha läst James Joyce och William Butler Yeats beskrivningar)

Några bilder från Balbriggan. Vi bodde på ett jättefint hotell som heter Bracken Court.

Innan jag åkte till Irland hade jag inte förstått att gospel var så pass stort där. (Katolskt land och gospel kändes inte som en självklar succé) När det visade sig att båda konserterna var utsålda började vi dock ana att det nog var lite större än här hemma. Och när vi klev på scenen och mötte publiken blev vi övertygade direkt. Jag har aldrig tidigare uppträtt för så fantastiska människor. Vilket mottagande! De sjöng med i låtarna, klappade takten (i takt) och såg helt lyriska ut konserterna igenom. Wow! Om ni någon gång får för er att uppträda med gospel, gör det på Irland!

Övre bilden är från en av konserterna. Nedan Magnus, Maria och jag under middagen på Hilton innan konsert.

På lördagen hade vi en heldag inne i Dublin. Trots att det regnade non-stop hade vi det himla trevligt. Jag besökte bland annat Guinnessmuseet, som jag dock inte riktigt kan rekommendera om man inte gillar Guinness och är extremt intresserad av bryggeriets processer. Senare på kvällen åkte vi till staden Howth där vi tillbringade kvällen på Abby Tavern. Det var lite grann som svenska Wallmans salonger, men i irländsk tappning med riverdance och folkmusik. Fantastiskt roligt! Det var den enda kvällen som vi var lediga från sången, men vi sjöng hela kvällen i alla fall - och spelade irländsk flöjt.

Gitarristen Håkan åker sightseeing-buss i regnet. Jag provar Guinness på Guinness Store House.

Det jag tyckte var mest spännande under söndagen var mässan i den katolska kyrkan S:t Peter and Paul. Vi var många som var ganska nervösa innan och oroliga för hur vi man skulle bete sig. Efter att den fullsatta kyrkan välkomnat oss med en varm applåd var dock oron som bortblåst. Flera blev så rörda att de började gråta när vi sjöng den norska Velsignelsen, och på slutet klappade de med i Let Freedom Ring.Ytterligare en bonus var att predikan var oväntat bra och väldigt progressiv. Budskapet var att det är viktigt att våga välja kärlek.

Bästa körledaren Dan Arvefjord, samt jag och min rumskompis Carina innan sista föreställningen.

Stort tack till alla i Sofia Gospel, och framför allt projektledarna Sandra och Lotta för en fin resa och ett fantastiskt program!

Nästa stopp: Dublin

2011-09-29T12:58:00.008+02:00

Nu åker jag till Irland med min underbara kör Sofia Gospel så det kommer att vara stiltje här på bloggen i några dagar. Vi ska ha två konserter i Dublin, och en konsert i en stad utanför Dublin som heter Balbriggan och verkar himla fin. Jag har aldrig varit på Irland tidigare så det ska bli kul att se landet- och sen ser jag såklart fram emot våra konserter också! De verkar älska gospel på Irland och förhoppningsvis gillar de även våra svenska och norska låtar.

En ganska komisk grej med resan är att en irländsk tidning skrivit om våra konserter och presenterat oss som "Sofia Gospel, all the way from Bulgaria". Där kan man snacka om kass research, men det är samtidigt lite kul. Om ni vill se min kör in action kan ni klicka på klippet nedan. Det är från konserten på Södra Teatern den 11 september och vi sjunger Agneta Fältskogs gamla sång Tack för en underbar dag i gospelversion med Blossom Tainton. Himla fint, om man bortser från mina konstiga miner i början. Läste dock att ett rikt minspel indikterar högt EQ, så jag får hoppas att det stämmer.

Att dansa med skelett

2011-09-28T15:54:00.002+02:00

När jag var liten fanns det ett tv-program som hette Ika i Rutan. Ika hade en kompis som hette Åke och som var ett skelett. Honom var jag alltid lite rädd för. Igår när jag gjorde ett reportage om Palatset för barn här i Stockholm fick jag dock lära känna Åke lite bättre- eller i alla fall någon av hans kompisar. Han var fortfarande lite stel och benig, men gick i övrigt ganska bra att dansa med.

Fotona är tagna av min kollega Henrik Montgomery. Och här kan ni se hur det ser ut när Ika dansar med Åke.

Utöya-barnen och skolan

2011-09-27T21:19:00.007+02:00

Jag blev illa till mods när jag läste en artikel i Expressen om att de överlevande ungdomarna från Utöya i Norge väljer att hoppa av skolan. Enligt artikeln ska elever redan en månad efter skolstart ha fått höra att de ligger så mycket efter att de inte kommer att få godkänt i ämnena oavsett vad.

Jag tycker att det är sorgligt att sådana här signaler skickas ut. Många av ungdomarna befinner sig troligen fortfarande i en akut krisreaktion, och övriga lär förföljas av minnen från massakern livet ut. Samtidigt tror jag att alla kan få hjälp att leva ett normalt liv. När jag läste artikeln tänkte jag mycket på hur det var för mig när jag var ung. När mitt liv slogs i spillror på bara några minuter.

Stressreaktionen efter övergreppet gjorde att jag hade svårt att koncentrera mig i skolan. Jag fick sömnsvårigheter och flashbacks och mådde allmänt väldigt dåligt. Tack vare fantastiska lärare och ett extra år på gymnasiet lyckades jag ta mig igenom skolgången. Vi gjorde upp en plan om att jag skulle vara i skolan så mycket jag kunde, men inte skulle känna några krav på prestation. Jag skrev bara de prov jag orkade, och fick möjlighet att ta resten senare. Jag hade en egen mentor som samordnade allt och jag fick jättebra hjälp från skolhälsovården.
.

Tack vare allt stöd från min grund- och gymnasieskola i form av extra undervisning och ett individuellt utformat program lyckades jag ta studenten. Utan det hade jag kanske inte befunnit mig där jag är i dag. Trots att mitt liv föll sönder fick jag hjälp att ta mig tillbaka. När jag läser om Utöya-ungdomarnas situation hoppas jag verkligen att även de får det stöd de behöver. Att skolgången kan anpassas så att de får tid att läka och studera i den takt de orkar. Det borde vara en självklarhet för alla barn som råkat ut för något traumatiskt eller blivit sjuka - precis som det är för oss vuxna.

Om barns rätt till hjälp

2011-09-23T06:06:00.008+02:00

Rapporteringen från Sigtuna har skakat många. En ensamstående mamma erkänner att hon dödat sina två söner, fyra och åtta år gamla. Socialtjänsten ska enligt utredningen ha blivit varnade om att något varit fel i familjen. Vänner säger att de larmade redan för flera veckor sedan. Och barnen har dessutom varken varit i skolan eller på dagis sedan höstterminen startade - ändå har ingen från socialtjänsten gjort hembesök.

Enligt en utredning som Socialstyrelsen gjort är det stora skillnader mellan hur kommuner reagerar när barn far illa. Sigtuna är en av kommunerna som brister på flera punkter. Där finns exempelvis ingen överenskommelse om samverkan mellan socialtjänsten och skolan. I en enkät som barnombudsmannen skickat ut uppger Sigtuna kommun att de saknar både direktiv för hur en anmälan ska leda till utredning - samt beslut om särskild kompetens hos personal som genomför barnavårdsutredningar.

Barnombudsmannen föreslår att det ska införas en standard i Sverige när det gäller hjälp till barn som misstänks fara illa. En standard som kan ge alla barn rätt till samma hjälp, oavsett vart i landet de bor. Som kan se till att anmälningar alltid följs upp - och att dagens uttryck "skyndsamt" definieras med en bortre tidsgräns.

Jag gjorde ett reportage om det här igår:

Minne av Dag Hammarskjöld

2011-09-19T19:39:00.004+02:00

Bild: AP

Igår var det 50 år sedan Dag Hammarskjöld omkom i en flygkrasch. Hans minne hedrades på många håll runt om i världen. I Sofia kyrka i Stockholm annordnades en hel dag om Dag Hammarskjöld och hans insats för världsfreden. Kyrkan var fullsatt och det var ett fint program med predikan av KG Hammar, föreställning av Stina Oscarssons Hammarskjölds sista resa och flera samtal. Jag skulle vilja dela med mig av ett av mina favoritcitat av Dag Hammarskjöld. Det är få som känner till att han var en kristen mystiker, och en mycket läsvärd sådan.

Var dag den första -var dag ett liv. Var morgon skall vårt väsens skål räckas fram för att mottaga, bära och återskänka. Räckas fram tom - ty vad som gått före skall speglas blott i dess klarhet, dess form och dess vidd. - Dag Hammarskjöld.

Jag kan varmt rekommendera Dag Hammarskjölds bok Vägmärken, och KG Hammars bok Vägen valde dig.

Tack mödrar det gjorde ni bra!

2011-09-12T18:44:00.002+02:00

Den 12 september 1921 tilläts kvinnor för första gången rösta i Riksdagsvalet. Det var en stor seger som kom efter många års kamp. Redan Fredrika Bremer kämpade på sin tid för att kvinnan skulle få samma demokratiska rättigheter som män. Efter henne tog många andra starka kvinnor vid. Lydia Wahlström var en av dem, Elin Wägner en annan (läs Pennskaftet om ni får möjlighet). Det finns en hel massa spännande läsning om den svenska rösträttsrörelsen - och när man läser den blir det än mer tydligt att den här årsdagen verkligen är värd att firas. Konstigt nog verkar ingen av de större tidningarna ha uppmärksammat 90-årsjubileumet.

(Och en dag ska barnen säga:)

Tack mödrar det gjorde ni bra!

(En dag ska barnen säga:)

Denna mänskliga värld vill vi ha. - Suzanne Ostem

Tio år senare

2011-09-12T17:24:00.008+02:00

Igår var det äntligen den 11 september, och dags för Sofia Gospels jubiléumskonsert på Södra Teatern. Jag har skrivit en liten text om kören på Seglora smedja där jag även berättar mer om kopplingen till terrorattackerna i USA. Den heter Tio år senare.

Jag precis som de flesta andra många minnen kopplade till den 11 september 2001. Berättelser från människor som jag träffade när jag bodde i USA. Filmer vi gjorde på TV-utbildningen inför 5-årsdagen (ni kan se min kursare Peters här). Minneskvällen på New Britain Museum of Modern Art då jag dansade irakisk dans framför Graydon Parrish fantastiska målning The cycle of terror and tragedy. Det är fortfarande svårt att greppa vad som egentligen hände den där tisdagsmorgonen år 2001. Det är så ofattbart, och så fruktansvärt onödigt.

Det kändes fantastiskt att stå på Södra teaterns scen med Sofia Gospel igår. Tillsammans manifesterar vi allt det jag tror på och kämpar för. Vikten av att ta hand om varandra och värna människovärdet, oavsett bakgrund. Att kämpa för det som är fint och livsbejakande, och säga ifrån när något är fel eller någon behandlas illa. Alltid sätta kärleksbudskapet främst, och sträva efter att locka fram det vackra som finns i varje människa. Vår körmedlem Svante Björkum, som var konfrencier för föreställningen, uttryckte det himla fint i programmet:

"Vi har sjungit. Sjungit för att själva söka tröst, sjungit för att själva hitta gemenskap, sjungit för att själva få del av glädjen i världen. Och det är när man själv känner hur härlig tillvaron faktiskt kan vara som man kan lyckas förmedla den känslan vidare. En kör. En motkraft, liten kanske, men mäktig." - Svante Björkum

Själva konserten var för övrigt helt fantastisk. Södra Teatern var helt utsåld och det fanns inte en tom plats i salongen. Allt gick bättre än vi ens trodde var möjligt, och publiken var underbar. SVT var och hälsade på under genrepet så ni som vill kan kika på det här inslaget:

Och glöm aldrig,

Störst av allt är kärleken.

Sofia Gospels 10-årsjubileum - Akt 2

2011-09-12T12:00:00.000+02:00

Sofia Gospels 10-årsjubileum - Akt 1

2011-09-12T11:21:00.011+02:00

Att leka på jobbet

2011-09-05T16:45:00.002+02:00

Jag tycker att jag har världens roligaste jobb. Jag får vara ute och träffa spännande människor och lära mig nya saker dagligen. Just det där med att få vara ute är en viktig grej för mig. Jag trivs bäst med att intervjua personer ansikte mot ansikte, och är dessutom alldeles för rastlös för att sitta bakom ett skrivbord en hel arbetsdag.

Jag har turen att jobba på ett företag där egna initiativ och idéer uppmuntras. Det kan vara alltifrån små roliga filmklipp till seriösa reportageförslag. Förra veckan bestämde jag mig till exempel för att göra ett jobb om det så kallade "post it kriget" som har spridit sig i Sverige. Då besökte jag ett företag som heter Project Place, och som just har filosofin att lek ökar kreativiteten. När jag har berättat för folk att de anställda där bygger post-it-figurer på arbetstid är det en del som rynkat på näsan, men jag tror att det är ett jättebra sätt att skapa en bättre sammanhållning i gruppen. Att mötas och kommunicera på ett annat sätt än bara i konferensrum.

För er som vill läsa mer om vikten av lek på arbetsplatser finns det en bra text ute på nätet som heter Harnessing Creativity and Innovation in the Workplace. Mitt inslag om Post-it-kriget hittar ni här, och sen finns också texten Post-it-krig skapar kreativ gnista.

Fira Eid på Skansen

2011-09-03T11:31:00.002+02:00

Eftersom mitt förra inlägg var rekordlångt skriver jag ett lite kortare nu. Jag tycker att ni som befinner er i Stockholmstrakten och är lediga i dag borde åka till Skansen och fira Eid al Fitr. Det är första gången som den muslimska högtiden firas på Skansen och temat är Islam som en del av svenskt kulturarv.

Roadtrip på Balkan

2011-09-01T13:46:00.014+02:00

Jag avslutade min semester med att åka på en roadtrip på Balkan. Efter några dagars häng i Split (1) i norra Kroatien hyrde vi bil och åkte söderut längst kusten. Det var bra vägar hela sträckan och helt fantastisk natur. En av de vackra byarna vi stannade i var Tucepi (2). Det var visserligen mycket folk där, men ändå inte så "turistigt" som exempelvis Makarska.

Linda och jag i Split innan avfärd.

Stranden i den mysiga byn Tucepi.

Från den kroatiska kusten fortsatte vi resan genom Bosnien & Hercegovina till staden Mostar (3). Det var en spännande sträcka med en bra väg. Vi passerade flera byar som fortfarande stod i ruiner sedan kriget men det fanns samtidigt mycket vackert. Gamla stan i Mostar var helt fantastisk med jättemysiga restauranger och barer. Vi bodde på det oskäligt dyra Old Town Hotel, men kan varmt rekommendera er att bo på Mike Hostel. Det ligger centralt och har en jättetrevlig ägare som pratar svenska, liksom många andra som vi träffade i Bosnien.

Mostar by night.

Morgondopp under den kända bron Stari Most.

Utanför Mostar finns flera platser som är värda ett besök, exempelvis vattenfallet i Kravice och byn Blagaj. Vi stannade till där i någon timme innan vi gav oss upp i bergen för att åka mot Sarajevo (4). Även under den sträckan var vägarna bra och utsikten magnifik. Inne i själva Sarajevo var det svårare att köra. De flesta gatorna var enkelriktade och det var nästintill omöjligt att hitta parkering. Genom vårt hotell lyckades vi dock få en garageplats där vi kunde ställa ifrån oss bilen de dagar vi var i staden.

Vid floden i byn Blagaj.

Sarajevo från vår hotellbalkong. Det är fint att se kyrkor och moskéer sida vid sida.

Vi bodde på hotell Hecco Delux och det kan jag verkligen rekommendera. Det ligger så centralt som man kan komma, och är en av stadens högsta byggnader. Vi hade en helt enorm utsikt och det var häftigt att sitta på balkongen på morgonen och höra minareternas utrop och kyrkklockornas ringande. Sarajevo är nominerat till världsarv av UNESCO eftersom den anses vara en symbol för universell multikultur. Just mixen av människor med olika religion har dock varit stadens, och landets problem under lång tid. Sarajevo är starkt märkt av kriget och många hus inne i city står fortfarande i ruiner.

Vid bron där Första Världskriget startade.

Mitt i allt det fina i Sarajevo finns sönderbombabe och skottskadade hus.

Vi var tre dagar i Sarajevo, vilket jag tycker var mer än tillräckligt. Sevärdigheterna ligger inom några hundra meters radie och utelivet var inte alls lika spännande som nere vid kusten. Vårt besök inföll med Ramadan vilket var en miss för oss som hade hoppats på att prova bosniska viner. Efter mycket letande (och besök på barer som bara serverade alkoholfritt) lyckades vi med hjälp av turistinformationen hitta tre restauranger med vin. En av dem, Dveri, kan jag verkligen rekommendera. I övrigt var Sarajevo faktiskt lite av en besvikelse - även om jag är glad över att ha varit där. Det var perfekt för två dygn men för litet för en weekend.


Gamla stan i Sarajevo. Bitvis väldigt vacker.

Bosniskt kaffe. Sarajevo är fyllt av mysiga caféer.

Vägen från Sarajevo och in i Montenegro var en ganska skrämmande upplevelse. Kartorna (och GPS) stämde knappt alls. Vissa vägar tog plötsligt slut i ett stup och några av broarna var det hål i. Det värsta var dock att det inte fanns några vägskyltar, de enda vi såg varnade för minor och informerade om att EUFOR kontrollerade området. Men med hjälp av underbara och hjälpsamma människor längst vägarna lyckades vi ta oss in i Montenegro.

Vägarna i sydöstra Bosnien var halvbra. Kartor och GPS fungerade inte.

I Montenegro var vägarna bra igen - och naturen likaså. Vi åkte genom Tara Canyon (5) som är bland det häftigaste jag sett med klarblått vatten och magnifika berg. Det finns också många fina byar utmed vägen och vi stannade i en liten stad som heter Pluzine (6) och som var himla mysig.

Tara Canyon. Bland det häftigaste jag någonsin sett.

Vid Tara Canyon. Staden Pluzine ligger vid södra delen av sjön.

Nere vid Montenegros kust hade vi problem att hitta hotell, och jag skulle rekommendera er som funderar på att göra samma resa att stanna i orten Budva (7). Något ni dock absolut inte får missa är den magnifika staden Kotor (8) som ligger några mil norrut. Det är en av de bäst bevarade medeltidsstäderna vid Adriatiska havet och har flera mysiga kyrkor och caféer. Om man fortsätter att åka norrut, utmed Kotorbukten, passerar man många fina byar och stränder. En av dem som jag tycker att ni ska stanna till vid är Perast. Utanför den finns en väldigt häftig ö som medeltidskyrkan S:t George är byggd på.

En av många kyrkor i Kotor.

Ön med kyrkan S:t George utanför byn Perast.

Linda med den andra kyrkön i Kotorbukten.

Vår roadtrip avslutades i staden Dubrovnik i Kroatien. Efter att ha sett så många fantastiska städer och byar under vår resa hade vi lite svårt att uppskatta Dubrovnik. Det var dyrt och överfullt av skräniga turister och souveniraffärer. Vi höll oss mest i den delen där vårt hotell låg, området runt Babin Kuk (fruktansvärt namn, jag vet) och tog hjälp av taxichaufförer för att hitta lugna stränder som låg mer avsides.

Tips för dig som vill åka på roadtrip på Balkan:

- Hyr bil av ett välkänt bolag, exempelvis Eurocar. Se till att vara helförsäkrad (deras försäkring är inte alltid bäst) och var noga med att dokumentera eventuella skador när du hämtar ut den. Innan du lämnar tillbaka bilen, ta foton av den (ifall att firman försöker blåsa dig på pengar, vilket vår gjorde) och var noga med att få ett papper på att kontraktet är avslutat.

PS: Jag gjorde en spellista med lite musik inför resan. Om ni vill lyssna så hittar ni den HÄR.

Tillbaka på jobbet

2011-08-30T17:51:00.001+02:00

Jag är hemma från vår roadtrip på Balkan nu och tillbaka i verkligheten. Sol och värme har bytts mot regn och kyla men det känns okej. Hösten har mycket spännande att erbjuda och jag ser fram emot roliga jobb, intressanta möten och mysiga kvällar. Närmast kommer det att bli mycket som händer med kören och med Seglora smedja. Sen jobbar jag på för fullt på TT/Scanpix också. För er som vill veta mer om var jag jobbar så har min eminenta kollega Marko Säävälä gjort en reklamfilm (där jag är med på ett hörn). I morgon skriver jag mer om resan genom Kroatien, Bosnien och Montenegro.

Roadtrip på Balkan

2011-08-23T20:23:00.004+02:00

Det är lite dåligt med uppdateringar i bloggen just nu. Jag är nämligen ute på roadtrip på Balkan - utan dator. Just nu befinner jag mig i Bosniens huvudstad Sarajevo, som ni kan se i bakgrunden på fotot. Det har varit en spännande resa hit längst Kroatiens kust, genom mysiga byar och sönderbombade byar. Jag kommer att skriva mer om resan när jag kommer hem. Innan dess ska vi upptäcka södra Bosnien och Montenegro. Ta hand om er!

Skivinspelning med kören

2011-08-20T14:09:00.001+02:00

Den 11 september är det tio år sedan terrorattentaten i USA, och tio år sedan min gospelkör hade sin första repetition. Medan många andra satt paralyserade framför tv-apparaterna tog sig ett tjugotal personer till Sofia kyrka för att sjunga. Den 11 september firar Sofia Gospel 10-årsjubileum med konsert på Södra teatern. Samtidigt släpper vi en cd-skiva som precis lämnats in till skivbolaget för sista finputs. Förra helgen var vi i en studio vid Riksteatern i Hallunda och spelade in de sista körslingorna (inte lätt att hitta en studio som tar 20 personer åt gången). Jag har gjort en liten film om inspelningen.

Om barn och sorg

2011-08-19T17:36:00.002+02:00

En av mina favoritböcker i tonåren var Peter Pohls och Kinna Gieths roman Jag saknar dig, jag saknar dig. I dag, tjugo år efter att boken gavs ut, har en filmatisering biopremiär. Jag var och träffade skådespelarna och regissören tidigare i veckan. Jag såg också filmen, som jag absolut kan rekommendera. Det var lite grann som att återuppleva mina egna tonår. Boken var oerhört viktig för mig, framför allt eftersom den tog upp ett ämne som det sällan talades om. Sorg.

Under intervjun med tvillingarna som spelar huvudrollerna i filmen, Hanna och Erica Midfjäll, talade vi en hel del om barn och sorg. Hur vuxna behandlar barn som känner sorg, och om hur barn behandlar andra barn som sörjer. Ofta finns det en rädsla för att göra fel eller säga fel saker, vilket kan leda till att man istället undviker personen. Jag tänker att filmen Jag saknar dig skulle kunna vara ett bra underlag för diskussioner på skolor och i konfirmandgrupper. Vi måste våga prata mer om sorg för den drabbar oss alla, om än olika hårt.

I samband med att jag gjorde reportaget om Jag saknar dig fick jag möjlighet att träffa Kinna Gieth som skrivit boken, och vars historia ligger till grund för berättelsen. Hon förlorade sin tvillingsyster Jenny när hon var 13 år och det är hennes sorgeprocess som beskrivs i boken. Nu har det gått mer än 20 år sedan systerns bortgång och hon har skapat sig ett helt nytt liv, utan sin syster. Processen som började i boken, om att hitta en egen identitet, är avklarad. Som hon sa själv under intervjun: Sorgen gör inte ont längre men jag saknar henne.

Vill ni se mitt tv-inslag kan ni bland annat göra det på DN, eller här på Expressen:

Läs mer: Sveriges Radio, DN

Att våga utmana svårigheter

2011-08-16T16:11:00.003+02:00

Tidigt i våras drog mitt jobb igång en friskvårdssatsning. Målet var att peppa alla anställda som ville att ta sig runt Midnattsloppet, springande eller gående. Sedan dess har träning varit en av snackisarna i lunchrummet.

För mig har löpning tidigare alltid varit ångestfyllt, något jag ägnade mig åt när jag var som sjukast i anorexi. Det var fullständigt tvångsmässigt och inget jag gjorde för att få bättre kondition eller bli starkare. Jag gjorde det av ren och skär ångest, och slutade så fort jag blev frisk från ätstörningen. Det var tio år sedan.

I april gav jag mig ut på min första joggingtur sedan dess. Jag vill inte påstå att jag tycker att löpning är sådär jätteroligt nu heller, men jag har återerövrat det. Jag började långsamt med att jogga korta sträckor i fina naturområden, och det har sedan dess blivit lite av en social umgängesform - och ett sätt att se nya områden tillsammans med vänner. (Vilket passar mig som är ganska otålig väldigt bra;))

Så i lördags var det dags för Midnattsloppet. Jag hade bestämt mig för att ta det lugnt och strunta i prestation och tid. Mitt enda mål var att ta mig i mål, och jag tog mig till och med tid att hälsa på vänner och bekanta längst vägen. Trots det lyckades jag springa på en bättre tid än jag kunnat förreställa mig. Jag kom i mål på 1,04 och är stolt som bara attan.

Om några veckor springer jag Tjejmilen tillsammans med vänner, och efter det får vi se hur det blir med löpningen. Det är nog ingenting som jag kommer att göra regelbundet, men jag är glad över att ha återerövrat träningsformen. Att jag vågade utmana minnena.

Helg i Riga (och 20 år av frihet)

2011-08-15T19:32:00.006+02:00

Det är 20 år sedan de baltiska länderna deklararade sin självständighet. Estland, Lettland och Litauen var under sovjetiskt styre 1944 till 1991, och dessförinnan ockuperat av Nazityskland. För några år sedan deltog jag i ett EU-projekt i Litauen om journalistisk praktik, som ni bland annat kan läsa om i blogginlägget Journalistik i post-Sovjet. Det var en spännande upplevelse, men samtidigt ganska chockerande eftersom jag inte alls var beredd på så annorlunda arbetsvillkor.

Förra veckan var jag och Karin på en weekend i Riga, som verkligen är en jättefin stad. Vi promenerade mest omkring i Gamla stan och fikade på mysiga caféer och tittade på kyrkor. Om ni åker till Riga får ni inte missa innergården på det fantastiska caféet och restaurangen Tea and coffee garden. Vi åt både lunch och fikade där och var väldigt nöjda med allt. Jag rekommenderar också en promenad i parken utmed Pilsētaskanalen, då får man se både Operan och många andra fina byggnader.

Kärlekens mässa i Storkyrkan

2011-08-08T01:52:00.007+02:00

I dag var jag på Kärlekens mässa, som jag tycker är det absolut bästa som händer under hela Pridefestivalen. Det är en specialskriven ekumenisk mässa i Storkyrkan som är utformad så att HBTQ-personer ska känna sig inkluderade, vilket tyvärr inte är en självklarhet överallt i landet.

Första gången jag var på Kärlekens mässa var år 2003. Då stod ett tjugotal personer med hatiska plakat utanför kyrkan. De tillhörde den frikyrkliga gruppen Maranata och delade ut flygblad med charmiga påståenden som att homofili leder till helvetet. Dagen innan hade högerextrema gått till attack mot Prideparaden och ute i samhället och i kyrkan hade homosexuella ännu inte samma rättigheter som heterosexuella.

I dag stod inga anhängare från Maranata utanför Storkyrkan, tack och lov. Jag välkomnades istället av massor av präster från Svenska kyrkan och rabbinen David Lasar från judiska församlingen i Stockholm. Själva mässan var otroligt fin precis som vanligt, och Rebecka Sandahl höll en fantastisk predikan om öppenhet och om att se sina medmänniskor och växa mot sina mål. Efter välsignelsen dansade vi traditionsenligt ut ur kyrkan till den afrikanska kampsången "Freedom is coming". En lika häftig upplevelse som tidigare år. Ni som är i Stockholm under Pride och inte besökt Kärlekens mässa - Kom! Se bara till att vara i god tid, när mässan börjar kl 18 brukar Storkyrkan vara knökfull.

Gaykören och kvinnokören Sapphonia sjunger i regnet.

Mina Seglora-vänner Ewa, Are och Helle dansar utanför kyrkan.

Konsert på Södra Teatern

2011-08-06T12:28:00.001+02:00

Den 11 september 2001 hade min kör Sofia Gospel sin första repetition. När de flesta andra satt klistrade framför nyhetsrapporteringen från terrorattackerna i USA tog sig ett trettiotal personer till Sofia kyrka i Stockholm för att sjunga.

Gospel betyder "evangelium" som i sin tur betyder glädjebudskap. Min körledare Dan Arvefjord fick efter ett besök i New York år 2001 en idé om att han ville skapa en kör liknande dem han sett där. En kör där människor från alla samhällsklasser och bakgrund samlades och sjöng tillsammans. En kör som arbetar med att sprida kärlek genom sång.

Den 11 september i år har min kör konsert på Södra Teatern. I samband med det släpps vår jubileums CD, där inspelningen är i slutfasen just nu. Senare i höst åker vi också på körresa/turné till Irland vilket ska bli jättekul! Jag älskar verkligen att sjunga med Sofia Gospel - det är total glädje och massor av kärlek. Det spelar ingen roll hur stressad eller deppig jag är innan körrepetitionerna, jag går alltid därifrån full av ny energi.

För er som vill komma och höra Sofia Gospel på Södra teatern kan ni köpa biljetter HÄR. Det finns också möjlighet att höra några låtar under högmässan i Sofia kyrka den 11 september.

...ska nya röster sjunga

2011-08-05T11:42:00.001+02:00

I dag publicerades en krönika av mig på Seglora smedja. Den heter ...ska nya röster sjunga, efter Mikael Wiehes fantstiska sång med samma titel. I övrigt gör jag inte många knop just nu. För fjärde dagen i rad ligger jag i en solstol på föräldrarnas landställe ute i Stockholms skärgård och läser och njuter av tystnaden. Inne i stan pågår Pridefestivalen men jag har inte särskilt stor lust att ta mig dit. Jag känner mig lite som tjuren Ferdinand just nu - och tänker att det är helt okej. Jag går långa skogspromenader med min barndomskompis Sanna, påtar lite i trädgården och lyssnar på radiodokumentärer. Himla fint.

PS: För er som befinner er i Stockholm den 3 september håller Seglora smedja i ett Eid Al- Fitr-firande på Skansen. Ni kan läsa mer om programmet HÄR. Bland annat uppträder Tensta gospel och Kista muslimska flickkör. Det kommer också att vara flera föreläsningar och seminarier. Jag rekommenderar framför allt islamologen Shiraf Sebaies seminarium om högtiden och dess historia, och Fazeela Selberg Zaibs om att "bära hela världen". Jag har lyssnat på dem flera gånger förut och de är helt fantastiska! Så ni som är i Stockholm (vilket jag tyvärr inte är): Missa inte Eid på Skansen!

Tillsammans är vi starka

2011-07-30T17:52:00.000+02:00

Jag sitter och försöker få ihop en krönika om det hemska som hänt i Norge. På ett sätt känns det som att allt jag vill säga redan är sagt, men samtidigt kan det inte sägas tillräckligt många gånger. Igår var jag på manifestationen som SSU anordnade på Sergels torg. Det var fint att så många samlades för att hedra dödsoffren och manifestera emot högerextremismen. Mitt i allt det mörka finns det massor av hopp och kraft till förändring. En av de fina minnesbilder jag tar med mig från gårdagen var den då politiker från alla riksdagspartier, utom Sverigedemokraterna, stod sida vid sida och nickade instämmande till varandras tal. Som en jag intervjuade sa: Det är bra att politikerna visar enad front nu när det verkligen gäller.

Vad tänker ni om dåden i Oslo? Är det något ni saknat i nyhetsrapporteringen eller krönikorna?

Lindyhop i Herräng

2011-07-29T20:45:00.010+02:00

Förra helgen var jag på lindyhopdansläger i Herräng och det var helt fantastiskt! På dagarna lärde vi oss att dansa, och på kvällarna övade vi våra nya kunskaper på dansbanorna på Folkets hus. Det kändes lite grann som att hamna mitt i en 50-talsfilm. En bra 50-talsfilm.

Jag valde att dansa som "man" eftersom jag inte trivs sådär jättebra med att bli förd. När våra lärare såg att jag ställde mig bland männen i första övningen valde de att säga "ledare" och "följare" resten av kursen, istället för "män" och kvinnor, det tycker jag var fint.

Herräng förvandlas till ett enda stort festivalområde.

Våra fantastiska lärare Sebastian och Sandra.

Jag tillsammans med mina tjejer på en danslektion.

Det dansades överallt - hela tiden.

Det var Alice i Underlandet-maskerad en kväll. Vi improviserade med det vi hittade hemma - så Linda var den goda drottningen, Lisa var Alice och jag och Karin tvillingarna (från början av filmen).

Det fanns fina små affärer lite varstans.

Föreställning på temat Wonder in wonderland.

Kyss mig - en film om kärlek

2011-07-28T11:47:00.005+02:00

Imorgon är det biopremiär för Kyss mig, den första stora svenska filmen om lesbisk kärlek sedan Fucking Åmål. Jag och Karin var och såg den tidigare i veckan och tyckte båda att den var väldigt bra. Det är en annorlunda och spännande story, himla duktiga skådisar och snyggt filmad. Helt klart värd att se!

Jag träffade producenten Josefine Tengblad och skådisarna tidigare i veckan för att prata om filmen. Reportaget kan ni bland annat se på Expressen:

Tankar om tragedin i Norge

2011-07-26T16:37:00.005+02:00

Det är tufft att vara nyhetsjournalist just nu, och kanske framför allt att jobba med TV. Jag har inte varit utsänd i Norge men följt bildflödet här på hemmaplan. Döda barn på Utöyas klippor, skadade människor utanför regeringshögkvarteret och en flinande gärningsman på väg in i rätten. Det är en tragedi utan like - och allt känns ofattbart.

Kanske är det så att Anders Behring Breivik visar sig vara allvarligt psykiskt sjuk, vilket mycket tyder på, men det är ändå viktigt att se brotten i sin kontext. Han är långt ifrån ensam om sina tankar. Åsikterna är djupt rotade i en högerextrem ideologi om att alla människor inte är lika mycket värda. Han har själv skrivit ett manifest om sina idéer (under alias Fjordman), och Sverigedemokraternas riksdagsledamot Kent Ekeroth har uttryckt sympati för texterna. Erik Hellsborn, en annan bloggande Sverigedemokrat, säger att det är muslimerna och mångkulturen som är grunden till massakern. Att den inte hade skett utan dem.

Skärmdump från riksdagsledamot Kent Ekeroths blogg.

Det är skrämmande många på nätet som delar Breiviks åsikter, som anser att olika människor är olika mycket värda. Förhoppningsvis kan det här bli en vändpunkt för oss i norra Europa, att vi börjar ta högerextremismen på allvar.

Här är tips på några krönikor och ledarartiklar som jag tycker är läsvärda:

Ingen ensam galning (Expo)

Ord göder hat (DN)

Frukta rädslan mest (Dagen)

Högern, hotet och hatet (Aftonbladet)

Terroristens världsbild en islamofobi på steroider (SVD)
Ingen förväntar sig att kyrkan ska ta avstånd (SVD)

En bön för Norge

2011-07-24T22:55:00.006+02:00

Det som har hänt i Norge är fruktansvärt. Ofattbart. Just nu finner jag inga egna ord utan lånar en bön från Linköpings stift.

Rädsla och hat får inte segra. Ett slag mot det öppna samhället är ett slag mot oss alla, för det drabbar ett av fundamenten i vårt gemensamma liv: toleransen, vidsyntheten och hyllandet av den mänskliga olikheten som något gott som är skapat av Gud själv.

Gud, vi ber för våra norska vänner;
för alla sörjande, skadade,
för alla som fått nuet och framtiden förstörda.
Vi ber också för alla som just nu har som arbete att stödja och läka,
för dem som kämpar för de skadades liv,
för dem som försöker ge tröst där ingen tröst finns att ge,
för dem som står i Norges politiska och andliga ledning.
Vi ber för alla som vågar hoppas att det finns ljus någonstans.
Hjälp oss att aldrig ge upp hoppet om ett samhälle
som är gott och generöst för alla.

Amen

Hur skyddar man mot våldtäkt?

2011-07-22T10:49:00.004+02:00

Jag läste en artikel i Svenska dagbladet förra veckan som jag inte har kunnat släppa. Den handlade om hur föräldrar i Kamerun använder bröststympning som skydd mot våldtäkt. Hur döttrarnas bröst blir sönderbrända för att de ska bli mindre attraktiva att våldta. I Kamerun har en av fem kvinnor blivit våldtagna eller utsatta för våldtäktsförsök, och i de allra flesta fall går förövarna fria. Därför har ansvaret att förhindra våldtäkter lagts över på flickorna och bröststympning är ett vanligt skydd. I Kamerun har en av fyra kvinnor blivit utsatta för behandlingen.

Det var inte många år sedan vi hade liknande idéer här i Sverige. Om man såg ut på ett visst sätt ökade risken att bli våldtagen. Många ansåg till och med att man fick räkna med att bli utsatt om man såg för sexig ut och hade kort kjol och tajt tröja. Fel klädsel signalerade att man var ett mer lovligt byte. Det här tankesättet är fortfarande spritt i samhället, även om det tack och lov har städats ut ur domstolar och lagstiftande instanser.

När jag blev utsatt för övergrepp i slutet av 90-talet diskuterades fortfarande klädsel och beteende i rättssalarna. Jag hade tur och tillhörde den grupp som ansågs vara lite"finare" offer. Jag blev utsatt mitt på dagen på väg hem från skolan. Jag blev attackerad av en okänd man i en park, hade på mig jeans och polotröja och kunde visa upp tydliga bevis på att jag försökt göra motstånd. Värre var det för tjejen med kort kjol som blev angripen av samma man då hon var på väg hem från krogen sent på natten.Vad hade hon på sig? Hur tänkte hon när hon tog t-banan alldeles ensam?

Så hur skyddar man då sig själv och sina barn från våldtäkt? Går det över huvudtaget att skydda någon från att bli våldtagen, och vem har i sådana fall ansvaret? Jag tror att ett av de tidiga felen i våldtäktsdebatten var just att man utgick ifrån att kvinnan kunde skydda sig på olika sätt - och bar ansvaret att göra det. När jag gick en kurs i feministiskt självförsvar hade jag turen att få ledare som var tydliga med att vi aldrig skulle känna någon skuld för övergreppet om vi inte hade lyckats försvara oss. Grab-twist-pull och allt det andra bara var tekniker att använda om vi kunde och vågade. En våldtäkt var aldrig offrets fel.

Många kvinnor och tjejer låter sig begränsas på grund av rädslan för att bli utsatt för övergrepp. Det är vanligt att man undviker vissa promenadvägar och väljer att inte vara ute sent på kvällarna. Jag tycker att det är väldigt tragiskt. Visst, det är inte alls i närheten av det som kvinnorna och tjejerna i Kamerun utsätts för - men det är tillräckligt för att många inte ska kunna leva det liv de egentligen vill. För mig tog det flera år att inse att jag inte kan bära skuld ifall någon utsätter mig för övergrepp, och att jag inte vill att mitt liv ska begränsas av rädsla. Att jag ska kunna lyssna på musik när jag är ute och springer - och inte behöva hålla utkik efter misstänkta ljud.

Till sist, det som jag skrivit många gånger förut: det handlar inte om sex - det handlar om våld. Det gäller både det som händer i Kamerun och det som händer i Sverige och resten av världen. Glöm aldrig det.

Kosmoskatten Rasmus

2011-07-18T21:34:00.000+02:00

Det är något magiskt med Karins katt Rasmus. Han sprider ett enormt lugn och har ögon med förmåga att hypnotisera.

Töre - lite före Kalix

2011-07-11T23:40:00.009+02:00

Två mil söder om Kalix ligger en liten vacker tätort som heter Töre. För femtio år sedan var det ett blomstrande brukssamhälle med allt man kan tänka sig, men under de senaste femtio åren har utflyttningen varit stor. Affär efter affär har tvingats stänga och en av de sista verksamheterna som slogs igen var Jonkes legendariska grillkiosk. Den låg på grusplanen framför Folkets hus, på en plats som i dag markeras med ett kors.

Jag är mer eller mindre uppvuxen i Töre. Större delen av min släkt kommer därifrån, och som liten tillbringade jag många veckor varje sommar i den norrländska idyllen. På den tiden var samhället fortfarande levande. I dag liknar det på många sätt en spökstad - en väldigt vacker by som människor tvingats lämna på grund av arbetslöshet och nedragningar inom skola och omsorg. Kalix kommun har valt att driva centraliseringen hårt och all kommunal verksamhet som bibliotek, skola, vård och äldreomsorg har flyttat till huvudorten Kalix.

Hotell Borgen 1945 och i dag.

Jag är uppväxt i Töres gamla hotell. Det var mina morföräldrar som drev hotell Borgen, som var ganska välkänt i Norrbotten på den tiden. I dag är Töre mest känt för kyrkan, som bland annat är med i filmen Så som i himmelen. Den är byggd 1936 och är oerhört vacker. Jag kommer att skriva mer om den någon annan dag eftersom jag tycker att den förtjänar ett eget inlägg. Men det här är en kort introduktion till det vackra Töre (som ligger lite före Kalix).

Läs mer på Töre Hembygdsgård, Töre Camping, Töre kyrka.

Töre kyrka.

När alla andra stänger

2011-07-07T09:51:00.003+02:00

Såhär i sommartid är jag lite extra glad för att det finns kyrkor i vårt land. Platser som står öppna när annat stänger och tar semester. Jag skrev en krönika förra sommaren om mina tankar inför ledigheten (I denna ljuva sommartid?) För många är sommaren nämligen inte alls ljuv utan förknippad med övergivenhet och ensamhet - veckor då hela samhället plötsligt stannar upp. För dem som söker gemenskap, och vill ha hjälp att hitta nya smultronställen, kan man klicka in på stiftens hemsidor. Där finns information om allt som är på gång. I Stockholm finns exempelvis alltifrån lägerresor till sommarkör och dagsutflykter.

Tidningen Dagen skriver en väldigt bra artikel om det här i dag under rubriken Kyrkans tydliga närvaro i det sekulära Sverige. Varje år omsätter vårdenheter i kristen regi 4 miljarder kronor, och Svenska kyrkan lägger ner 633 miljoner kronor på den diakonala verksamhet. Det finns många verksamheter som betyder väldigt mycket för många, och en av dem är Jourhavande präst som finns tillgänglig för alla varje natt. Tidigare i veckan läste jag om en annan spännande verksamhet i tidningen Dagen. Det är en mottagning för människor som blivit offer för människohandel, och som välkomnar alla oavsett om man har uppehållstillstånd eller är papperslös.

Har ni tips på andra bra sommarverksamheter får ni gärna dela med er av dem i en kommentar.

Inte direkt stillasittande

2011-07-04T22:38:00.015+02:00

Svenska Dagbladet hade en helt fantastisk TT-notis i dag om att våra arbetsplatser gör oss feta. Det roligaste är att texten är bildsatt med ett foto från TT:s huvudredaktion, som ursprungligen togs till vår årsberättelse.

För er som nu undrar över vår hälsa på TT-gruppen så är den nog generellt ganska bra. Hos oss på Scanpix har vi just nu ett litet projekt som går under namnet "Scanpix motion" (ett uttryck som annars används mest på engelska) men som nu går ut på att vi ska springa/gå Midnattslopppet i augusti. Vi har peppat tillsammans hela våren och bland annat haft en himla bra workshop med en löpcoach. Så nä, vi är inte direkt stillasittande på mitt jobb - bara så ni vet.

Om jag vore i Almedalen...

2011-07-04T16:44:00.002+02:00

Jag önskar att jag var i Almedalen just nu. Det finns så himla många spännande seminarier och presentationer som jag skulle vilja gå på. För er som befinner sig i Visby under morgondagen kan jag rekommendera:

BRIS: Barn som brottsoffer - och rättshanteringens brister 8.30-9.30

Fryshuset: Vi vill ha rätten till våra liv tillbaka - om hedersrelaterat våld 9:30-10:30

Svenska kyrkan/ Expo/RFSL/Ibn Rushd: Det går inte att välja hatlära 10.00-11.00

Sensus: Om styrka och makt i arbetslivet - ett samtal med etik, som utgångspunkt 12.00-13.00

Natur och Kultur: Hur skapar vi framtidens kvinnliga ledare 13:00-14:00

Barnombudsmannen: Vem tar ansvar för de omhändertagna barnen? 14.00-15.30

Reportage om terapiträsket

2011-07-03T22:39:00.004+02:00

Jag har flera vänner som är väldigt bra på att skriva, och det är alltför sällan jag tipsar om krönikor och artiklar. Ett av de reportage som berört mig mest senaste veckorna är gjort av min kompis Sara Johansson och en av hennes kursare från journalistutbildningen. Det sändes i Studio ett under rubriken Olegitimerade terapeuter kan skada patienter och handlar om problematiken kring att vem som helst får kalla sig för terapeut. Till skillnad från kroppslig sjukdom som bara får behandlas av legitimerad sjukvårdspersonal får vem som helst behandla psykisk sjukdom. Det här har öppnat upp för en lukrativ marknad där en stor grupp så kallade terapeuter säger sig erbjuda den vård patienter inte alltid får hos landstinget. I en rundringning som Studio Ett gjort berättade terapeuterna om hur de behandlar deprimerade och självmordsbenägna personer. En sa: "När man går hos mig måste man lova att inte göra någonting dumt, det vill säga ta självmord, för då är det ingen mening att man går".

När tabletter många gånger är den enda behandlingsform som erbjuds inom landstinget är det inte konstigt att människor söker terapi på annat håll. Inom psykiatrin kan man vara "för sjuk för terapi", men det verkar ofta inte vara ett problem för de självutnämnda terapeuterna. En snabbt växande mottagning är Communicera som drivs av kändisterapeuten Jonas Gåde, som inte har någon egen legitimerad utbildning. På hans mottagning erbjuder de bland annat kognitiv terapi, KBT och psykodynamisk terapi - vilket verkar lite underligt eftersom jag inte kan hitta en enda anställd psykolog bland personalen. Trots att det här är ett allvarligt problem kan jag inte låta bli att skratta när jag läser om terapeuten Martin som är en igenkännande och varm person, Sara som gärna tar sig an lite udda problem och Lisbeth som löser alla problem. Jag blir dock mörkrädd när jag tänker på hur mycket pengar sjuka personer lagt ner på att gå i behandling hos dem.

Självklart är det den enskilda människans ansvar att bedöma vilka tjänster hon är villig att betala för. Samtidigt tycker jag att det är konstigt att det här tillåts fortgå. Att media bjuder in outbildade personer (typ Jonas Gåde) som sakkunniga, att läkare skriver ut mängder medicin utan att kunna erbjuda terapi och att beslutsfattare inte satsar tillräckligt på behandlingar som faktiskt är effektiva. Tänk så många människoliv som hade kunnat räddas!

Om du är en av alla dem som anses vara för sjuk, eller för frisk, för terapi inom landstinget finns det andra möjligheter. Det du främst ska leta efter är terapeuter som är legitimerade, och som kanske också har avtal med försäkringskassan. De senare omfattas av högkostnadsskyddet vilket innebär att du som patient inte behöver betala mer än 900 kronor per år. I Stockholm och Göteborg finns det särskilda specialistmottagningar som du kan kontakta. Två av dem bedriver även riktigt bra bloggar som jag själv läser och varmt kan rekommendera. Den enda mottagningen, som är inriktad på KBT-behandlingar, heter Wemind och ligger bakom Psykologibloggen. Den andra mottagningen är psykodynamisk och heter S:t Lukas och ligger bakom Lukaspsykologen. Om du är osäker på vart du ska vända dig kan du alltid kontakta Nationella hjälplinjen och be om råd. Det finns hjälp där ute för alla, tvivla aldrig på det!

Läs mer kommentarer om Ekots granskning här och här.

Lite annorlunda reklam

2011-06-26T12:53:00.003+02:00

I veckan låg den här helt fantastiska lappen i mitt brevinkast. (Klicka på fotot för att göra det större) Spåmannen Mr Hassim är född med andlig makt och erbjuder massor av olika tjänster. Bland annat kan han lösa alla problem. Det ni! Så nästa gång ni inte vet vart ni ska vända er, rikta blicken mot Husby.

En herrgårdssägen

2011-06-20T22:52:00.004+02:00

I helgen när jag och Karin åkte tur och retur Sunne (underbara SelmaSpa) lyssnade vi på Selma Lagerlöfs bok En herrgårdssägen. Det är en berättelse som hittills varit okänd för mig, och som jag tror har fallit ur åtminstone min gymnasieskolas litteraturgenomgång. Även om jag älskar Lagerlöfs mest kända verk (Gösta Berlings saga, Nils Holgersson, Jerusalem och alla de där) tycker jag att En herrgårdssägen är ännu ett snäpp bättre. Det är en mångbottnad historia som på ett helt fantastiskt sätt beskriver psykologiska och samhälleliga processer.

Grovt förenklat handlar En Herrgårdssägen om en ung deprimerad flicka som blir räddad tillbaka till livet av en man som människorna i staden beskriver som en "dåre". Parallellt med sitt eget liv kämpar hon sedan för att hjälpa honom att bli frisk, och fri från det där svårdefinierbara som gjort honom sjuk. Berättelsen innehåller spännande möten mellan människor med olika bakgrund och samhällsklass. Den beskriver en tid som på sätt och vis är långt ifrån det Sverige vi lever i i dag, men där mycket ändå är likt. Människovärde är än i dag nära förknippat med både prestation och utseende. Vi är mer benägna att hjälpa en ung välvårdad kvinna som verkar må dåligt än en smutsig förvirrad man. Det är enklare att gå förbi dem som inte är som "oss" än dem vars situation vi kan relatera till.

Jag skulle kunna skriva massor om boken men tycker att ni ska läsa den istället En herrgårdssägen är helt klart värd att få en vidare spridning.

Hede tyckte sig inte kunna säga henne hur han 
älskade henne. Det kunde inte sägas med ord, 
bara visas var dag och var stund genom hela 
det långa livet.

Citat ur En herrgårdssägen s 149.

Jag och Juholt

2011-06-15T12:38:00.003+02:00

I dag hänger jag på partiledardebatten i Riksdagen. Alldeles nyss talade Juholt om hur fri han känner sig när han dansar. Det har vi gemensamt.

Första kvinnliga predikanten

2011-06-13T15:12:00.003+02:00

I lördags skrev min kära vän och förebild Ewa Lindqvist Hotz en himla bra text i Svenska Dagbladet. Den heter Andliga verktyg öppnade för kvinnlig rösträtt och tar avstamp i att det i lördags var 100 år sedan den första kvinnan predikade i Svenska kyrkan. Den 11 juni 1911 talade den amerikanska metodistpastorn och läkaren Anna Shaw i en gudstjänst i Gustaf Vasa kyrka i Stockholm som inledde den internationella rösträttskongressen. Om ni är intresserade av att veta mer tycker jag att ni ska läsa Ewas eminenta text!

The happiest girl in the world

2011-06-11T10:33:00.000+02:00

Jag känner mig som den lyckligaste människan i världen. Mitt liv är fyllt av kärlek, värme och glädje, och allt känns bara helt fantastiskt. Främst beror det på att det har kommit in en helt underbar person i mitt liv. En person som gör till och med vardagstrista saker fina. Åh, jag är så lycklig.

Sånt jag gör på jobbet

2011-06-09T13:19:00.003+02:00

Igår var jag och träffade det svenska landslaget i segwaypolo - och självklart tackade jag inte nej till ett provåk.

Dansfestival och nationaldag

2011-05-31T16:19:00.004+02:00

Jag har ganska mycket för mig de kommande dagarna. På onsdag drar Stockholm belly dance festival igång och då ska jag dansa en himla massa. Det kommer att bli workshops för min favoritdansös Nour och den grymma pedagogen Youssry Sharif. För er som är sugna på att testa orientalisk dans finns det gratis nybörjarlektioner varje dag.

Det är två dansshower under festivalen också. På fredagen är jag konferencier tillsammans med musikern Yasser el Swery och på lördagen uppträder jag med min dansgrupp Nefertari. Det ska bli kul. Sen på måndag sjunger jag tillsammans med min kör på nationaldagsfirandet på Skärholmens torg. Utöver vår gospel blir det böneutrop av en imam och judisk sång. Multikulti firade med andra ord. Om jag inte uppdaterar bloggen på några dagar så vet ni var jag finns.

Att bo i en resväska

2011-05-30T23:35:00.005+02:00

När jag kom hem efter påskhelgen hade jag en swimmingpool i min hall. Sedan dess har jag bott i en resväska och flyttat runt mellan familj och vänner, sovit på soffor och i gästrum. Lite halvjobbigt men samtidigt väldigt skönt eftersom det är en semester från vardagslivet. Jag har upptäckt nya promenadvägar, lärt mig bättre morgonrutiner och fått massor av tillfällen till fina samtal. Ja, jag har det himla bra faktiskt. I dag drog min nya sambo Karin dessutom med mig på spa-behandling på Axelsons - värt varenda krona! Alla nya spännande saker gör dock att bloggen blir lite lidande, men I'll be back.

Intervju med en lejontamarin

2011-05-27T16:34:00.003+02:00

Sjukt söt lejontamarin som heter Kronprinsessan Victoria.

Min första intervju inne i en bur.

Kan det snälla sluta nu?

2011-05-25T11:19:00.001+02:00

Okej, nu är det fjärde dagen i rad som jag vaknar till nyheter om övergrepp inom kyrkan. Kan det snälla få ett slut snart? Dömda pedofilpräster som får jobba kvar, sexövergrepp som tystats ner och gubbar som håller varandra om ryggen. Jag blir lite lätt illamående när jag ser Aftonbladets intervju med biskopen som gav en pedofilpräst nytt jobb. Hur tänker man?

Precis som att blinda personer inte bör jobba som piloter eller mytomaner som journalister bör sexförbrytare inte jobba med barn. Självklart ska de få en ny chans att komma tillbaka till samhället, men det ska inte ske på bekostnad av att sköra vuxna och barn riskerar att bli utsatta. Det finns ju massor av andra jobb!

Jag tycker att Svenska kyrkan är en helt underbar organisation som bedriver bra verksamhet. Några av de finaste personerna jag känner är präster, och jag är oerhört tacksam för kören, mässorna, samtalsgrupperna och alla andra sammanhang som jag får vara delaktig i. Det finns mycket bra som är viktigt att vårda, och det är tråkigt att några få människors beteenden ska få överskugga det. Så snälla kyrkan, redovisa alla övergrepp ni känner till öppet så att vi slipper se fler svarta löpsedlar. Tack.

En mässa om tacksamhet

2011-05-24T18:05:00.006+02:00

Imorgon är det våravslutning för tankemässorna i Sofia kyrkan. Temat är Tacksamhet, och jag kommer förhoppningsvis att sjunga med min fina kör Sofia Gospel. Egentligen borde jag nog låta bli att ta ton eftersom jag har luftrörskatarr och låter skrovligare än Leonard Cohen... men det är ju så kul att sjunga!

Nu för tiden kan man faktiskt se några ur min kör på TV lite då och då. De är med i en reklamfilm för Elitloppet. Jag blir lika glad varje gång jag ser körledare Dan och alla andra poppa upp i rutan.

Om övergrepp i kyrkan

2011-05-23T19:48:00.007+02:00

Det är många nyhetsredaktioner som följt upp Aftonbladets rapportering om sexövergrepp. Bland annat skrev Kyrkans tidning en himla bra ledare i dag under rubriken Bort med tassarna! Även Storasyster i Vassen har bloggat bra i Ett känsligt system. Jag och Ewa Lindqvist Hotz har skrivit en artikel på SVT Debatt.

För övrigt känns det hemskt att en av de misstänkta kvinnorna i senaste barnporrhärvan jobbar inom kyrkan. Hon är nu avstängd från sitt arbete under utredningens gång.

Poppisprästen gör inget fel

2011-05-23T12:27:00.002+02:00

Ärkebiskop Wejryd säger i dag till Aftonbladet att han kommer att se över kyrkans rutiner kring hantering av sexuella övergrepp. Själv skriver jag på Seglora smedja under rubriken Poppisprästen gör inget fel.

Om övergrepp i Aftonbladet

2011-05-22T23:52:00.003+02:00

Aftonbladet skriver om övergrepp inom kyrkan i dag. Huvudfallet är det som jag debatterade en hel del för några år sedan, en präst som haft en sexuell relation med en tjej i sin ungdomsgrupp men som fick fortsätta jobba. (Ni kan läsa mer i min och Siris debattartikel Sexbrott ska prövas i domstol inte i kyrkan). Det jag kritiserade var framför allt tendensen inom kyrkan att försöka sopa problemen under mattan. Istället för att uppmana till en rättslig prövning, vilket ju rimligtvis borde vara det bästa för alla inblandade, gör man egna utredningar och "dömer" i sin egen domstol.

Det senaste året har Svenska kyrkan presenterat mycket bra och tydliga riktlinjer för arbetet mot sexuella övergrepp. I broschyren står det explicit att sexuella relationer mellan präst och konfirmand/ungdomsledare inte är okej - och att alla misstänkta brott ska polisanmälas, sådant som borde ha varit självklart hela tiden. Förra biskopen i Stockholm Karoline Krook sa i en debatt i Studio Ett 2009 att sexuella handlingar mellan en präst och en konfirmand "kan vara en del av en innerlig vänskapsrelation". I dag skulle nog knappast någon talesperson för Svenska kyrkan uttrycka sig så. Man vet bättre. Ärkebiskop Anders Wejryd betonar till och med i Dagen i dag att det är viktigt att våga se och bryta tystnaden.

Tillbaka till dagens Aftonbladet. De har valt att publicera en videofilm som jag själv såg för tre år sedan och som jag tycker är väldigt skrämmande. Då skrev jag ett inlägg som jag döpte till Det svider på pitten och där jag främst laborerade med problematiken kring domkapitlens rättssäkerhet. Jag vet inte hur mycket nakenfilmen bidrar med till Aftonbladets journalistiska granskning, men jag tycker att det är bra att det tydliggörs hur grova övertramp det verkligen är vi talar om. Utifrån den information som jag har i ärendet tycker jag att Stockholms domkapitel hanterat fallet under all kritik. Utifrån de nya riktlinjerna som jag nämnde tidigare gjordes det mesta fel och jag önskar att man i dag hade kurage nog att medge det.

Aftonbladet ska fortsätta att skriva om ämnet imorgon, och jag hoppas att övergrepp även fortsätter att diskuteras inom kyrkan och i samhället. Fallen som blivit offentliga bidrar förhoppningsvis till att vi blir mer medvetna om att problematiken finns. Att det faktiskt inte är hundraprocentigt säkert att lämna sina barn i händerna på en präst, eller en idrottstränare, eller någon annan för den delen. Det finns rötägg överallt i samhället och det gäller att vara uppmärksam på signaler om att något inte står rätt till. Att en ledare exempelvis sover ihop med ungdomen borde vara en sådan sak - likaså att alkohol finns med i bilden. Jag tror inte att Svenska kyrkan är mer drabbad än någon annan organisation men det finns en hel del kvar att arbeta med. Framför allt är det viktigt att våga se de utsatta, att vara observant på signaler om att något inte står rätt till. Det är allas vår skyldighet.

Jobb i Düsseldorf

2011-05-16T16:45:00.005+02:00

För er som har missat vad jag pysslade med i Düsseldorf kan jag rekommendera några av reportagen: Saade tar sats mot semifinalen, Överger hemländerna för Saade, Sverige till final i Eurovision, Här är Sveriges rivaler i finalen, Svenska Kishti kämpar för Ryssland, Saades supersuccé i Düsseldorf och Svenska vinnarnas fest inatt.

Ungefär det gjorde jag, och lite till. Nu är jag hemma i Sverige igen och ska försöka ta igen en omfattande sömnbrist. Imorgon skriver jag lite mer om Eurovision song contest och allt jag lärde mig där. Tills dess tänkte jag ge er som missade tävlingen tips på några av mina personliga favoriter:

Ukrainas låt Angel med Mika Newton. Första gången jag såg den på scen inför semifinalen började jag faktiskt gråta. Oerhört vacker låt och effektfull konst av sandkonstnären Kseniya Simonova.

Irländska tvillingarna Jedward med Lipstick. Grymt bra pepplåt för gymmet eller för att komma igång på morgonen. Energin i killarnas sång smittar av sig och jag blir glad av att se showen och höra låten .

Estlands Getter Jaani med Rockerfeller Street. En låt att bli glad av. Trallvänlig melodi och en färgsprakande show. Precis som Lipstick är det en låt som får följa med mig ut på springrundan eller till gymmet.

Norges Stella Mwangi med Haba haba. Instrumenten och melodin ger mig sommarkänslor, och i Düsseldorf var det faktiskt Haba haba som lyckades locka upp flest människor på dansgolvet.

Finlands Paradis-Oskar med Da da dam. Helt klart den låt som har bäst text och som känns mest äkta. Här är det inga 50 miljoner som spenderats för att "skapa" musik - killen har tillräcklig talang på egen hand. Respect!

Eurovision som fredsarbete

2011-05-14T22:35:00.002+02:00

Det är ganska galen stämning här i pressrummet till och från. För mig som huvudsakligen är nyhetsreporter känns det lite ovanligt att se kollegor från andra länder bete sig som fans snarare än journalister. Det hejjas vilt och viftas med flaggor och andra nationella symboler. En väldigt fin sak var att ryska och georgiska journalister för en stund sedan dansade sida vid sida under Rysslands nummer. Eurovision istället för bomber liksom.

Hej från pressrummet

2011-05-14T21:48:00.013+02:00

Nu drar finalen i Eurovision snart igång och jag har bänkat mig i det gigantiska pressrummet. Vi är nog närmare tusen journalister här och många har klätt sig i folkdräkter och andra spejsade outfits. Den svenska journalistkåren är något mer nedtonad än de andra. QX-gänget har tagit med sig två svenska flaggor men det är allt. Min gissning inför kvällen är att Irland kammar hem segern, och att Azerbadzjan kommer tvåa och Frankrike trea. Personligen gillar jag dock Ukraina bäst... och Estland... och Irland.

Här sitter jag just nu, bänkad framför datorn.

Ett styckevrickad fot. Det blev lite tomult under gårdagens genrep.

Igår fömiddag hängde jag med Kishti, ryske Alex Sparrow och hans hund Elvis. Himla fina allihopa!

Jag och fina TV4-Anna inne på arenan.

Grattis Eric!

2011-05-13T00:20:00.028+02:00

Eric Saade gjorde sitt bästa framträdande på hela veckan och knep den sista finalplatsen. Yey! Det blev en hel del kramkalas i pressrummet (vem vill bevaka en final utan svenskt bidrag?) och även under vinnarintervjun. Grattis Eric!

Hallo Düsseldorf!

2011-05-12T02:06:00.000+02:00

Jag är i Düsseldorf just nu för att bevaka Eurovision Song Contest. Jag har inte hunnit se så mycket av staden än men destå mer av cirkusen kring eventet. Efter repetitionerna igår var vi på en fest hos den ryska delegationen och där bjöds det på vodka på burk och en väldigt ambitiös show. Alex Sparrow körde massor av låtar (bland annat en popvariant av Kalinka) och sen uppträdde Finlands, Estlands, Litauens och flera andra länders artister. Riktigt skoj. Annars är det mest jobb. Göra intervjuer, titta på repetitioner, reka reportage och annat. Ikväll kvalar Saade och jag hoppas, hoppas, hoppas verkligen att han går till final. Det vore trist att bevaka en Eurovision utan ett svenskt bidrag.

Jag tittade på första semin med Eric Saade och Bosniens Dino Merlin.

Jag och Aftonbladets Tobbe Ek.

Jag beställde kött... och fick väldigt mycket kött.

Düsseldorf är fullt av konstiga skyltar.

Vem tolkar åt Gud?

2011-05-10T12:09:00.008+02:00

Ibland funderar jag över hur Bibeln hade sett ut om den hade skrivits av kvinnor. Om det hade varit Maria, Marta och andra kvinnor som tolkade Guds ord istället för alla dessa män. Vilka erfarenheter hade lyfts fram, och vilka berättelser hade fått höras? Hade Jesus budskap värderats och tolkats på annat sätt?

Jag är så grymt trött på alla bokstavstroende människor som använder lösryckta meningar ur Bibeln för att legitimera sina åsikter. Självklart får folk använda texterna som de vill men jag tycker att det är fruktansvärt att man diskriminerar och begår brott i någon annans (Guds) namn.

Etikforskaren Elisabeth Gerle höll en väldigt intressant föreläsning i Sofia kyrka i söndags om Religionskritik och främlingsfientlighet. Efteråt fortsatte jag och en grupp teologer, sociologer och andra spännande människor att diskutera ämnet ute på fantastiska Sigtunastiftelsen. Vem bestämmer över vad Gud säger? Och kan en främlingsfientlighet krypa in i religionskritiken?

Utifrån sin bok Farlig förenkling talade Gerle om hur religionskritik av exempelvis Islam ofta sker med koloniala undertoner. Att muslimer ofta beskrivs som ett "dem" i västvärlden knappast någon nyhet. Oftast är det deras sämsta sidor som kommer fram i debatten, och som sedan jämförts med det bästa inom kristendom eller ateism.

En sak vi diskuterade är hur man inom kyrkan kan skapa ett "vi" utan att indirekt definiera ett "dem". Vi talade också en del om det positiva med olika former av religionsdialog, och kom fram till att diapraxis är en bra form. Kortfattat innebär det att människor från olika religioner samlas och arbetar med ett gemensamt projekt - ungefär som vi har gjort i min dansgrupp i en väldans massa år. Jag tror att det skulle fungera bra i det övriga samhället också bara människor tog sig tid att lära känna varandra oavsett religion.

PS: För er som är intresserade av att läsa mer om Elisabeth Gerles föreläsning har Mattias Irving lagt ut ett referat på Seglora smedja.

Det inre ljuset

2011-05-09T21:32:00.010+02:00

Mötesrummet på Svartbäcken.

Tystnad är något ganska ovanligt i mångas liv. För mig är det faktiskt nästintill exotiskt. Kväkarna som jag har tillbringat helgen med ser däremot stillheten och tystnaden som något viktigt och central. Deras tro utgår ifrån att Gud finns inom alla människor och att det därför är viktigt att stanna upp och lyssna inåt för att se vad Gud har att säga oss. Genom tysta andakter söker sig kväkarna till vad de beskriver som sitt inre ljus och där får de vägledning och kraft till den yttre dagliga verksamheten (som jag tidigare skrivit lite om här)

Personligen tycker jag att andakterna påminner lite grann om sittande meditation, med skillnad att man ibland delar med sig av de budskap som kommit i tystnaden. Det här med kloka budskap och citat är något som kväkarna samlar på. Många kväkare använder även Bibeln på samma sätt. Det som är tänkvärt tar de till vara på och sedan struntar de i resten. Samma sak med annan litteratur och med låttexter. Kända kväkare som lämnat spännande texter efter sig är bland annat Emilia Fogelklou, Elin Wägner och William Penn.

Hylla med böcker skrivna av kväkare i biblioteket i Svartbäcken.

Som organisation är Vännernas samfund helt fritt från hierarkier, vilket jag tycker är fint. Man har inga präster och inga överheter. Alla människors upplevelser av Gud är lika mycket värda och det finns inga rätt eller fel så länge man inte brukar våld. Anledningen till att samfundet är ganska anonymt i Sverige är nog just deras inställning till tro och religion. Eftersom de erkänner alla människors rätt till egen tro ägnar de sig inte alls åt att missionera, utan att informera. Och det var precis så jag upplevde den här helgen. Jag fick lära mig mycket om kväkarnas tro och inbjöds även att delta i deras andakter och olika samtalsformer.

Jag tycker att kväkarnas tro och tankesätt är helt fantastiskt. Samtidigt är jag väldigt förtjust i Svenska kyrkans liturgi och predikan. Jag gillar att sjunga fina psalmer, lyssna på tänkvärda betraktelser och allt sånt där (tips: Camilla Lifs helgsmål). I hjärtat är jag nog däremot väldigt mycket kväkare. Jag får med jämna mellanrum utbrott på de stela maktstrukturerna inom Svenska kyrkan och på präster som predikar ett budskap och gör något annat. Jag tror inte heller på att Gud är någon halvdöv snubbe som är så dement att man måste upprepa trosbekännelser och andra böner flera gånger per andakt för att han ska vara med oss (och nä, jag tror inte heller att det är en Han). Min övertygelse är att Gud finns inom oss... alla. Men hur som helst. Jag gillar verkligen det kväkarna gör och står för, och jag tror att många har mycket att lära från dem.

Alla kväkare är inte kristna, men de flesta.

Naturen omkring Svartbäcken är helt fantastisk. Här är jag och min fina vän Are nere vid vattnet. (Och nej, det var inte dresscode på retreaten)

PS: Efter att ha sett söndagens Kalla fakta tycker jag att alla borde bojkotta Frälsningsarmén och Myrorna. Deras syn på homosexualitet gör mig illamående. Ni kan läsa mer på bland annat Kyrkans tidning.

Retreat med kväkarna

2011-05-06T15:04:00.004+02:00

Nu ska jag alldeles strax bege mig till Svartbäcken för att gå en kurs hos Vännernas samfund (kväkarna). Det är en retreat som kallas Dagar för lärande och det passar mig alldeles utmärkt eftersom samfundet fortfarande är väldigt nytt för mig. Första gången jag kom i kontakt med kväkarna på riktigt var på Befriande teologiskt forum nu i våras. Jag fastnade direkt för deras tro och tankesätt och har läst många böcker av kväkare sedan dess. Jag skrev tidigare i våras om min fascination av Etty Hillesum, och hennes tankar om tro påminner mycket om kväkarnas. Grundläggande för dem är nämligen att Gud finns i varje människa och att man därför ska söka Gud inuti sig själv och hos andra. Det viktigaste är inte hur tron ser ut utan vad den gör med en. Man behöver därför inte vara uttalat kristen för att vara med - och grundtanken är att alla människor är lika betydelsefulla oavsett tro. Himla fint tycker jag.

Historiskt sett sträcker sig kväkarnas tradition tillbaka till mitten av 1600-talet. Den grundades av en grupp kristna i England som bestämde sig för att lämna statskyrkan eftersom de var emot mycket av det som kyrkan accepterade (slaveri, väpnade konflikter, förtryck osv). Precis som när man försöker gå emot andra former av makthierarkier stötte kväkarna på motstånd. (Här i Sverige tilläts medborgare lämna statskyrkan först 1937). Samfundet har dock lyckats få fäste över stora delar av världen och år 1947 tilldelades kväkarrörelsen Nobels fredspris för sitt arbete för fred och mänskliga rättigheter. Andra saker som jag tycker är fina är exempelvis att de var ett av de första samfund som tillät samkönade äktenskap och som erkänner andras religioner.

Det är ungefär det som jag vet om kväkarna just nu. Förhoppningsvis kan jag berätta mer när jag kommer hem. Då tänkte jag även skriva om kväkaren Emila Fogelklou som är en av mina största inspirationskällor. Jag har sträckläst hennes böcker sedan Befriande teologiskt forum och är helt frälst. Under helgen hoppas jag få tips på nya böcker och författare.

Kväkarnas kursgård Svartbäcken

Tjäder attackerar reporter

2011-05-05T21:02:00.000+02:00

Det här måste nog vara veckans absolut roligaste klipp. En SVT-reporter och hans kameraman blir attackerade av en tjäder. (Som bäst efter 2:20) Men å andra sidan, är det någon som hävdat att tv-journalistik är ett ofarligt yrke? Ha ha. Enjoy!

Peppar för Eurovision

2011-05-04T20:32:00.003+02:00

Jag träffade Eric Saade i slutet av förra veckan innan han begav sig till Düsseldorf. I början av nästa vecka åker jag också söderut till Eurovision Song Contest och jag är riktigt pepp. De första repetitionerna ser ut att ha gått bra för Saade, även om glasburen inte krossades som den skulle - och hans röst brast lite på slutet. Förhoppningsvis går det bättre i nästa rep på lördag. Det där med glasburen borde i alla fall inte vara något större problem att åtgärda.

Efter en titt på konkurrenterna i kvalet tycker jag att det vore himla konstigt om Saade inte tog sig vidare till final. De enda nummer som jag gillar utöver hans är Danmarks bidrag (som btw har en grym text), Belgiens barbershoplåt och tvillingarna Jedward från Irland. Resten tycker jag är rätt platt och trist - och då är jag ändå inte så kräsen med musik.

Sånt jag gör på jobbet

2011-05-03T16:21:00.008+02:00

I dag var jag på Gröna Lund och testade deras nya berg- och dalbana Twister. Den var väldigt mjuk och härlig. Inga skarpa whiplash-svängar eller sekvenser där man hänger upp och ner som en trasdocka. Kort sammanfattat tycker jag att det var en härlig åktur, vilket kanske syns på filmen. (Mannen bredvid mig hade åkt Twister typ 10 gånger innan mig så det är därför han ser så stencool ut)

PS: Gröna Lund öppnar för allmänheten nu på lördag.