Rättigheter och skyldigheter

I helgen har jag haft förmån att lära känna Barbro Hedvall, en fantastisk kvinna som under många år varit ledarskribent på Expressen och Dagens Nyheter. Förra året kom hon ut med boken Vår rättmätiga plats som handlar om kampen för kvinnlig rösträtt i Sverige. Under en temadag anordnad av Seglora smedja talade hon om vad vi idag kan lära av dåtidens teoribildningar om demokrati, fred och delaktighet. Mattias Irving har skrivit ett referat av hennes föreläsning som ni hittar här.

Barbro Hedvall och Rebecka Lettevall under den publika delen av samtalsserien i Sjöstadskapellet.

Under dagen har jag tillsammans med tolv andra deltagit i ett fortsatt samtal ute på Sigtunastiftelsen kring medborgarrätt och fred. Barbro Hedvall ledde tillsammans med Rebecka Lettevall, som är docent i idéhistoria, informella diskussioner kring synen på fred, identitetskonstruktion och demokrati. Tack vare att vi deltagare hade olika yrkeskompetens, religiös hållning och politiska ställningstaganden blev det en väldigt spännande diskussion. En ambassadör bidrog exempelvis med sin erfarenhet av utrikespolitik, verksamhetschefen från Fredens Hus talade om svenskt fredsarbete och vi andra bidrog på utifrån våra erfarenheter. Jag talade en hel del om demokratiseringsprocessen i Burma och om hur jag ser på våra svenska utmaningar i upprätthållandet av religionsfrihet och yttrandefrihet.

Fram tills jag hunnit smälta alla intryck från helgen och formulerat mina tankar tänkte jag dela några funderingar vi samtalat kring och som jag fastnat särskilt vid:

• Hur förvaltar vi den kunskap vi besitter? Har vi alla en etisk/moralisk skyldighet att delta i samhällsdebatten eller finns det undantag? 

• I medborgarskapet ingår en skyldighet att vara delaktig i demokratin efter möjlighet och förmåga. Är det tillräckligt att rösta i val eller bör man enligt tanken om civilkurage säga ifrån när något är allvarligt fel?

• Alla bär vi med oss kultur, religion och tradition. Bör det ses som en tillgång eller som en belastning att medborgare är öppna med sin identitet? (Exempelvis kvinnor med slöja, män med kippa). Påverkar en "öppen" identitet individens kredibilitet?

Kvinnorna och freden

Imorgon är det temadag med Seglora smedja och Sigtunastiftelsen om "Kvinnorna, freden och medborgartanken". Det börjar med högmässa klockan 11 där Ewa Lindqvist Hotz predikar (och jag medverkar, bland annat med Sofia Gospel). Klockan 13 föreläser journalisten och samhällsdebattören Barbro Hedvall om kvinnornas andliga och politiska engagemang i 1900-talets medborgarrättsrörelse. Läs mer om programmet här. Jag kommer förmodligen att skriva om föreläsningen och diskussionerna senare. Jag brukar alltid bli väldigt inspirerad av temahelgerna. 

Min fina kör Sofia Gospel efter konsert i Balbriggan i Irland.



Ett barn är fött

Idag föddes Kronprinsessan Victorias och Prins Daniels efterlängtade barn. Det är en av de finaste nyheterna på länge och jag är jätteglad för deras skull. Men vilket Sverige är det då som barnet föds till? Den lilla prinsessans överlevnad lär inte hänga på det barnbidrag som Försäkringskassan i dag utlovade och hon lär inte heller riskera att bli övergiven eller placerad på ungdomshem. Många barn far dock väldigt illa i Sverige i dag och det tillåts fortgå eftersom vi inte införlivat FN:s barnkonvention i Svensk lag.  Även om barns rättigheter är något som de flesta politiker och partier eftersträvar borde vi säkerställa att de efterlevs genom att göra dem till lag.
.

Igår var det internationella brottsofferdagen. BRIS och Barnombudsmannen valde att uppmärksamma dagen genom att fokusera på barn som brottsoffer, en grupp som ständigt får sina rättigheter åsidosatta. BO Fredrik Malmberg skriver att barn inte alltid får komma till tals vid allvarliga missförhållanden och att de ofta inte ens får sin sak prövad. Mest utsatta är som alltid de barn som kommer från svåra sociala förhållanden och som inte har föräldrar eller anhöriga som ställer upp. BRIS lyfte under gårdagen upp brott mot barn och berättade om barns rättigheter och vad man som vuxen kan göra om man misstänker att ett barn blir/blivit utsatt för brott.

Barnkonventionen om rättigheter för barn utsatta för brott:

§2 Alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras.
§3 Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn.
§6 Alla barn har rätt att överleva och utvecklas.
§12 Varje barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör henne/honom. Barnets åsikt ska beaktas i förhållande till barnets ålder och mognad.
§19 Varje barn har rätt att skyddas mot fysiskt eller psykiskt våld, övergrepp, vanvård eller utnyttjande av föräldrar eller annan som har hand om barnet.
§25 Staten ska göra regelbunden översyn av situationen för ett barn som är omhändertaget av myndigheterna.
§34 Varje barn har rätt att skyddas mot sexuella övergrepp och mot att utnyttjas i prostitution och pornografi.
§35 Staten ska bekämpa handel med barn.
§39 Ett barn som utsatts för övergrepp eller utnyttjande har rätt till rehabilitering och social återanpassning.

Nytt hopp om fria val

När jag tipsade om Burmareportage i förra inlägget glömde jag bort att jag gör en hel del nyhetsjobb på TT-Scanpix. Här är ett glädjande TV-inslag från igår. Finns även på SvD, GP och andra sajter.

Lästips om Burma

Det har blivit lite strul med mina Burmatexter, av anledningar jag inte kan nämna här. Under tiden vill jag tipsa er om annan spännande läsning om Burma. Flera av mina medresenärer har skrivit krönikor på Seglora smedja och ni kan läsa dem nedan:

• Mustascher i demokratins tjänst av prästen och debattören Ewa Lindqvist Hotz från Seglora smedja.
• Burma i mitt hjärta av diakonen Bo Hildingson som arbetar med verksamhet för Burma och exilburmeser i Västerås.
• "Come ye back to Mandalay" av journalisten Annika Ahlefeldt på Kyrkans tidning.
• Resa mot förlåtelse - om förlåtelsens tematik av prästen och ledarskapsexperten Cecilia Nyberg.
• Religionen en väg till värdighet i diktaturen av filmkonsulenten och skribenten Ylva Liljeholm.

Min krönika på Seglora smedja heter Burmas långa väg mot öppenhet. Jag planerar att skriva fler efter att textpubliceringen blivit ordnad och uppstyrd från jobbet. En annan utveckling av Burmaresan är en fotoutställning jag ansvarar för och som har öppning i mitten av mars. Det kommer också bli en föreläsningsserie på flera högskolor och universitet runt om i landet. Mer info om det senare.

Ytterligare Burmatips: Ola Wongs artikel Ungdomskultur får ledarna att blekna, SVT:s Korrespondenterna i Burma och nyhetssajten Irrawaddy. Två av mina medresenärer i Burma har skrivit en debattartikel i Kyrkans tidning i dag under rubriken Svenska kyrkan gör skillnad i Burma. En intervju med två av teologerna vi träffade under resan, Anna May Sai Pa och Maung Maung Yin, kan ni se på Seglora smedja.  

Viktigt inlägg om Camilla

I dag skriver Sofia Åkerman och Thérèse Erikssom på debattplats i Aftonbladet om Camillas situation och om den bristande vården för unga med självskadebeteende. Precis som i sin bok Slutstation Rättspsyk belyser de att det inte handlar om enskilda olyckliga fall utan om en systematisk användning av anstalter som förvaringsplats för patienter det inte finns annan behandling för. Enligt en granskning från Dagens samhälle upptas en fjärdedel av platserna på Rättspsyk i Växjö av personer med självskadebeteende som inte är dömda för brott. Hur det ser ut på andra anstalter är okänt. Något som står klart är dock att antalet unga kvinnor som blir inlåsta på rättspsyk utan att ha begått brott ökar. Samtidigt rapporterar BRIS att psykisk ohälsa blir mer utbrett bland barn. 

Precis som Thérèse och Sofia skriver i debattartikeln är det vår skyldighet att erbjuda adekvat vård och behandling till personer med självskadebeteende. Om vi fortsätter som nu, hur kommer då Sverige att se ut om tio år? Kommer antalet rättspsykiatriska kliniker ha fördubblats? Något måste göras nu. Inte bara för att hjälpa Camilla och alla andra unga kvinnor på rättspsyk utan för att förhindra att ännu fler hamnar i deras situation. 

Någon som har tips på hur man kan påverka? Emelie som bor i Kronoberg har skrivit mejl till ledamöter i landstinget och frågat hur de ser på att rättspsykiatriska kliniken tar emot patienter. Elin som själv varit placerad på rättspsyk jobbar i dag med att föreläsa och informera om sina erfarenheter och bristerna hon upplevde. Har ni några fler idéer på vad man kan göra?

Vem kan hjälpa Camilla?

Igår skrev Aftonbladet om Camilla, 19, som är placerad i ett häktesrum på rättspsyk i Öjebyn. Hon har tvångsvårdats på kliniken i ett år nu trots att hon inte begått något brott. Orsaken till att hon befinner sig just där är att hon är deprimerad och självmordsbenägen och bor i ett landsting som inte erbjuder något annat alternativ. 

Socialstyrelsen har riktat kritik mot klinikens vård av Camilla. De kritiserar bland annat att det saknas vårdplan, att hon inte ges adekvat behandling och att det är oklart vilka mediciner hon fått. Överläkaren på rättspsyk i Öjebyn verkar dock inte tycka att bristerna är särskilt allvarliga, trots att de saknar både KBT- och DBT-terapi som är de enda evidensbaserade behandlingarna för Camillas problem. Han säger att Socialstyrelsen, till skillnad från han själv, inte vet vad patienter som Camilla behöver.

Jag har följt Camilla under flera år och jag lider med henne och hennes anhöriga. Camilla är en av många som kommit i kläm på grund av landstingets och kommunens besparingar och dåliga samarbete. Jag tycker att det borde vara en självklarhet att barn med stora trauman i bagaget ska erbjudas terapi och hjälp till rehabilitering. Det verkar inte vara fallet i Sverige år 2012. Enligt sjukvården finns det i dag inga behandlingshem för självmordsbenägna personer som Camilla. Jag har hört samma resonemang om brist på alternativa vårdlösningar i flera år - ändå har ingenting gjorts.

För er som vill läsa mer om det här rekommenderar jag boken Slutstation Rättspsyk. En skrämmande reportagebok om unga kvinnor som blir inlåsta på rättspsyk trots att de inte begått något brott. Andra bloggar om Camillas situation är Tankestormar, slutstation rättspsyk samt  Helén som tillsammans med sin man tog hand om Camillas syster Anna under hennes sista år. Jag har tidigare skrivit om det här i debattartikeln Ge upprättelse till dem som kränktes i psykvården samt blogginläggen Ett väldigt viktigt inlägg, Det krävs förändring NU, Tortyr i Sverige och Unga tjejer inlåsta med våldsmän. 

Barn har det sjukt jobbigt

I veckan presenterades BRIS-rapporten 2012. För mig som är volontär i BRIS operativa arbete kom siffrorna inte direkt som någon överraskning. Det är ändå alarmerande att se att barn och unga mår så pass dåligt som de gör. Förra året tog 125 personer under 25 år livet av sig. Ett stort misslyckande för hela Sverige.

I samband med att BRIS släppte sin rapport drog Aftonbladet igång en nyhetsblogg om varför unga tjejer mår så dåligt och har det Sjukt jobbigt. Journalisten Kristina Edblom skriver om de viktiga ämnen som jag länge bloggat om här; problemen för unga att få vård och konsekvenserna som det får. Rent samhällsekonomiskt är prislappen för en deprimerad tjej som nekas rätt hjälp uppåt 15 miljoner kronor. Utöver det tillkommer det mänskliga lidandet som är alldeles för omfattande för att kunna bloggas om just nu.

När jag läser breven till Aftonbladet, och mejlen ni skickar till mig, inser jag vilken otrolig tur jag har haft. Trots att jag liksom många andra fick snurra alldeles för många varv i vårdkarusellen så fick jag hjälp till slut. Jag träffade en underbar kurator på en ungdomsmottagning, remitterades till en specialistmottagning för ätstörningar (senare till behandlingshem) och fick stödinsatser för att klara av skolan. När jag tog studenten gjorde jag det inte bara med fullständiga betyg utan med bra betyg.

Svenska Dagbladet skriver i dag att 10 000 ungdomar hoppar av gymnasiet varje år. Jan Björklund menar att det beror på skoltrötthet och föreslår en ettårig gymnasieutbildning utan teoretiska ämnen. Jag vet inte vad ungdomarnas avhopp beror på, men efter att ha läst mejlen till Aftonbladet, och dem ni skickar till mig, förstår jag att skoltrötthet inte är den enda orsaken. Många unga mår i dag alldeles för dåligt för att ens orka ta sig till lektionerna. Andra frågar sig, med all rätt, vad gymnasiebetyg spelar för roll när man ändå inte tror sig leva till sin 20-årsdag.

Statistiken från BRIS visar att alldeles för många barn mår sjukt dåligt. Samtidigt sparar samhället in på skolhälsovård, psykiatri och ungdomsverksamheter. Det är en ond spiral. Jag vet inte vad som hade hänt med mig om jag varit barn i dagens Sverige. Den ungdomsmottagning som jag en gång sökte hjälp på är nedlagd och på skolhälsovården har de i dag ännu fler barn per skolsköterska. Om jag vore ung i dag skulle jag kanske vara en av alla dem som ger upp. En läskig och obehaglig tanke.

Ni som har twitter kan följa debatten via #sjuktjobbigt. Ett annat läsvärt blogginlägg om ämnet är skrivet av beteendevetaren och författaren Thérèse Nilsson på Tankestormar. Ett annat inlägg som jag skrivit på samma tema är Det krävs förändring NU.

Om du är barn och behöver hjälp - kontakta BRIS på telefon, mejl eller chatten.

Myanmar till Melodifestival

Det är snabba kast i mitt liv. Just nu sitter jag i pressrummet på VIDA Arena i Växjö och väntar på den första deltävlingen i Melodifestivalen 2012. Startfältet är riktigt spännande och det känns som att vad som helst kan hända. Sean Banan var storfavorit på gårdagens genrep men jag tror även att Loreen har chans att gå vidare - om hon håller sig kvar på scen.

På TV-apparaterna i pressrummet visar de Rapport i väntan på att Mellon ska börja. Det är horribla bilder från massmorden i Syrien och protesterna i Egypten. Livet är orättvist. Världen är orättvis. Jag är oändligt tacksam för att jag befinner mig där jag är just nu. Försöker tänka att jag inte behöver ha dåligt samvete för att jag inte gör tillräckligt för att hjälpa andra.

Journalistik i Burma

Att jobba som journalist i Burma är inte enkelt. De flesta är anställda av statlig media och jobbar indirekt på uppdrag av regimen. Oavsett vilka man jobbar för måste allt som publiceras gå igenom en censurmyndighet. För dagstidningar innebär det pressläggning vid 18-tiden. Inte helt enkelt då många aktiviteter sker på kvällstid när det är svalare ute.

Ett av pressevenemangen jag var på i Burma var Rangoon Photo Festival. Där träffade jag några fria journalister, det vill säga reportrar som inte var statligt anställda. Alla jag pratade med berättade om fängelsevistelser. Att de blivit arresterade för att de skrivit något olämpligt - eller helt enkelt bara varit på fel ställe. En verklighet långt ifrån min här i Sverige.

Jag kommer att skriva en artikel om journalistikens förutsättningar i Burma senare och avslutar därför blogginlägget här. En sak som är säker är i alla fall att landet har en lång väg kvar till pressfrihet.

Viktiga barnnyheter i januari

Det har hänt en hel del på nyhetsfronten när jag varit bortrest. Eftersom många av er läsare är intresserade av nyheter kring barns rättigheter tänkte jag sammanfatta några av de viktigaste:

Efter en utredning av justitierådet Göran Lambertz väntas regeringen föreslå en ny lag som gör tvångsäktenskap straffbart i Sverige. Enligt en kartläggning från Ungomsstyrelsen 2009 var 8500 ungdomar oroliga för att de inte skulle få välja sin partner själva.

Socialstyrelsens statistik visar att antalet självmord i Sverige har minskat med omkring 20 procent de senaste åren. Det gäller dock inte för personer under 25 år.  2010 tog 121 personer under 25 år livet av sig och ytterligare 30 fall räknas som troliga självmord. Ludmilla var en av flera som kommenterade. 

UNICEF:s kartläggning om trafficking av barn i Norden visar att det finns en stor okunskap hos myndigheterna om hur brottsligheten ser ut och vilka rättigheter barn har. Idag står många barn utan hjälp på grund av oklarheter kring vilken juridisk status de ska ha.

Reportageresa i Burma

Nu är jag hemma efter en fantastiskt spännande reportageresa i Burma. Ett land som är mer eller mindre stängt för journalister men som jag fick möjlighet att besöka tack vare ett samarbete mellan Svenska Kyrkan, Seglora smedja, TT/Scanpix och Folke Bernadotte akademien.

Efter många års isolering, med Singapore, Kina och Nordkorea som närmaste samarbetspartners, har landet börjat öppna upp för utländska besökare. I Reportrar utan gränsers ranking av pressfrihet i världen kommer Burma på en bottenplacering - vilket inte är svårt att förstå. 

Utanför NLD:s högkvarter i Rangoon.

.
Som journalist hade jag inte haft möjlighet att resa in i landet, om det inte skedde på en resa samordnad och godkänd av regimen. Utländska reportrar kan på sin höjd få delta i "medieresor" för att bevaka utländska stadsbesök - eller rapportera från regimens nya (konstgjorda) huvudstad Nay Piy Taw.

Tack vare att jag deltog i en studieresa har jag kunnat röra mig relativt fritt och besöka platser som annars är förbjudna för media. Regimen ser inte den kristna minoriteten som något större hot, vilket har gjort att alla studiebesök gått oerhört smidigt. Genom lite fix och trix har jag sedan kunnat smita ifrån och träffa fd politiska fångar, NLD-medarbetare och andra.

En första krönika från resan publicerades igår på Seglora smedja. Där har jag har försökt ge en inledande och sammanfattande bild av hur jag upplevde situationen i landet. På ytan har mycket börjat förändrats under de senaste månaderna men det är en lång väg kvar till demokrati och mänskliga rättigheter. 

Jag kommer att skriva mycket om Burma-resan framöver och blogginläggen får en egen kategori som heter Burma.  Där kommer jag även att samla det material som jag skriver för TT, Scanpix och andra publikationer. Imorgon kommer jag att blogga mer om hur det var att arbeta som journalist i ett land uppbyggt på ett angiverisystem och systematiskt förtryck. Fram tills dess, läs min krönika Burmas långa väg mot öppenhet.