I samband med att BRIS släppte sin rapport drog Aftonbladet igång en nyhetsblogg om varför unga tjejer mår så dåligt och har det Sjukt jobbigt. Journalisten Kristina Edblom skriver om de viktiga ämnen som jag länge bloggat om här; problemen för unga att få vård och konsekvenserna som det får. Rent samhällsekonomiskt är prislappen för en deprimerad tjej som nekas rätt hjälp uppåt 15 miljoner kronor. Utöver det tillkommer det mänskliga lidandet som är alldeles för omfattande för att kunna bloggas om just nu.
När jag läser breven till Aftonbladet, och mejlen ni skickar till mig, inser jag vilken otrolig tur jag har haft. Trots att jag liksom många andra fick snurra alldeles för många varv i vårdkarusellen så fick jag hjälp till slut. Jag träffade en underbar kurator på en ungdomsmottagning, remitterades till en specialistmottagning för ätstörningar (senare till behandlingshem) och fick stödinsatser för att klara av skolan. När jag tog studenten gjorde jag det inte bara med fullständiga betyg utan med bra betyg.
Svenska Dagbladet skriver i dag att 10 000 ungdomar hoppar av gymnasiet varje år. Jan Björklund menar att det beror på skoltrötthet och föreslår en ettårig gymnasieutbildning utan teoretiska ämnen. Jag vet inte vad ungdomarnas avhopp beror på, men efter att ha läst mejlen till Aftonbladet, och dem ni skickar till mig, förstår jag att skoltrötthet inte är den enda orsaken. Många unga mår i dag alldeles för dåligt för att ens orka ta sig till lektionerna. Andra frågar sig, med all rätt, vad gymnasiebetyg spelar för roll när man ändå inte tror sig leva till sin 20-årsdag.
Statistiken från BRIS visar att alldeles för många barn mår sjukt dåligt. Samtidigt sparar samhället in på skolhälsovård, psykiatri och ungdomsverksamheter. Det är en ond spiral. Jag vet inte vad som hade hänt med mig om jag varit barn i dagens Sverige. Den ungdomsmottagning som jag en gång sökte hjälp på är nedlagd och på skolhälsovården har de i dag ännu fler barn per skolsköterska. Om jag vore ung i dag skulle jag kanske vara en av alla dem som ger upp. En läskig och obehaglig tanke.
Ni som har twitter kan följa debatten via #sjuktjobbigt. Ett annat läsvärt blogginlägg om ämnet är skrivet av beteendevetaren och författaren Thérèse Nilsson på Tankestormar. Ett annat inlägg som jag skrivit på samma tema är Det krävs förändring NU.
Om du är barn och behöver hjälp - kontakta BRIS på telefon, mejl eller chatten.
Om du är barn och behöver hjälp - kontakta BRIS på telefon, mejl eller chatten.
Vet att det inte handlar om din text, men jag måste bara få säga, åååå vad jag älskar den där bilden på dig :)
SvaraRaderaDet är taget av en grym fotograf, och arrangerat av en minst lika grym koreograf :) Jag måste leta rätt på originalet på min externa hårddisk. Nu hittade jag bara den här pyttevarianten :P
SvaraRaderaJa, unga har det verkligen sjukt jobbigt, och jag kan tycka det är olidligt att stå vid sidan om utan att kunna agera. Jag kan nästan känna mig lamslagen inför det stora antalet unga som inte mår bra, i kombination med oviljan att se och satsa på dem. ALLA vuxna har ett ansvar för våra barn och unga, men vad katten ska vi göra när hela samhället är på glid?
SvaraRaderaAntar att ett steg är att uppmärksamma och inte själv sälla sig till den tysta massan, och det gör du förträffligt.
KRAM! :)
Tack Thérèse! Dels för det du skriver i den här kommentaren men framför allt för det du gör för att förbättra ungas levnadsvillkor. Det behövs eldsjälar som du när hela samhället är på glid.
SvaraRaderaKramar