Det är otäckt det som händer i Malmö. Fem personer har blivit skjutna till döds på kort tid. En av dem ett barn, en 15-årig pojke. Jag vet ingenting om honom eller om sammanhanget han befann sig i. Det verkar ha varit en målmedveten skytt som tog hans liv. Utifrån ser det ut som en ren avrättning.
Jag funderar på om pojkens öde hade kunnat förändras. Om det var så att han hamnat i fel sällskap och miljö så finns det åtgärder. Frågan är om han och andra barn som far illa vet vart de ska vända sig när allt verkar hopplöst. När de inte har någon vuxen i närheten som de litar på och samhället verkar förvirrande.
Jag tänker mycket på barnen som kontaktade BRIS under julhelgen. I år hade organisationen 313 kontakter med barn, jämfört med 263 föregående jul. Många berättade om fysisk misshandel och om droger och självmordstankar. Hur många samtal som ringdes till BRIS utanför öppettiderna, exempelvis på natten då 15-åringen blev skjuten, vet jag inte. I vanliga fall är det en hel del.
När jag hör om 15-åringen i Malmö blir jag både ledsen och rädd. När jag hör hur vissa kommuner väljer att hantera sina socialjourer blir jag arg. Hur kan man utgå från att oinsatta fritidspolitiker ska kunna ingripa på rätt sätt i en svår situation? Och hur kan man utgå från att barn vet vilket nummer de väntas ringa för att få vägledning? Självklart bör det finnas en hjälptelefon för barn som har öppet dygnet runt!
§ 4: När det gäller barnets ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter ska staten utnyttja det yttersta av sina resurser.
§ 6: Alla barn har rätt att överleva och utvecklas
"Självklart bör det finnas en hjälptelefon för barn som har öppet dygnet runt!"
SvaraRaderaAbsolut. Med ett enkelt nummer så att vilket barn som helst klarar av att slå det.