God Jul fina läsare!

Jag vill önska alla er fina läsare en god och fridfull jul. Min senaste vecka har varit omvälvande och ganska påfrestande på olika sätt. Det är därför jag varit frånvarande här i bloggen. Ni är många som hört av er efter förra inlägget och frågat vad det egentligen var jag skrev om. Eftersom ämnet är alltför viktigt för att sammanfattas i ett halvdåligt inlägg får ni vänta tills efter julhelgen. Då hoppas jag att många av er är intresserade av att läsa och diskutera. Det är viktigt.

Min julhelg har varit fin men jag vet att det är långt ifrån alla som njuter. Om ni tycker att julen är jobbig så kom ihåg att den bara varar ett par dagar - sen blir är allt som vanligt igen. Glöm inte heller bort alla de stödlinjer som finns tillgängliga (länk). Från och med nu blir det ljusare ute och förhoppningsvis blir det också det bland oss människor. Precis som tidigare år kommer jag att publicera en årskrönika på nyårsafton. Ett bra sätt att minnas det som har hänt under året, både det fina och det svåra. (Mitt 2010: Del 1 & Del 2)

Vår katt i julrosett (som åkte av direkt efter fotot)

Imorgon åker jag och min älskade till London på minisemester. Det ska bli underbart. Ha en fortsatt god och fridfull jul!

En körig juletid

Lång tid utan uppdateringar. Jag säger som UNT:s fyndiga förstasida för någon helg sedan: Julen är en körig tid. Nästan alla lediga kvällar och dagar har jag ägnat åt körrepetitioner och konserter. Förrförra helgen sjöng vi på julfesten för Barn till ensamma mammor (tillsammans med Petter) och förra helgen var det traditionsenliga julkonserter i Sofia kyrka. Vi var närmare 500 körsångare som sjöng Hallelujakören ur Händels Messias och Jauschzet frohlocket ur Bach Juloratorium. Hur häftigt som helst! Jag har inte hittat något videoklipp från årets konserter ute på nätet än, men det finns ett från tidigare år:

För övrigt är det ganska körigt på det klassiska sättet också. Främst är jag besviken på Stockholms stift och kyrkokansliet som skyddar sin egen personal på bekostnad av medlemmars personliga säkerhet och integritet. Det är med sorg som jag inser att Svenska kyrkan blir alltmer toppstyrd och att alla fina broschyrer och uttalanden om att "försvara den svaga" till viss del bara är tomma ord. Åtminstone på central nivå. Efter ett samtal med en av höjdarna inom kyrkan var jag så arg att jag funderade på att göra som Ann Heberlein och offentligt förklara min utgång ur samfundet. Efter samtal och pepp från underbara präster omkring mig tänker jag annorlunda. Jag tror på Svenska kyrkan och jag vill att den ska fortsätta leva. Samtidigt bör det inte ske på bekostnad av att barn och unga vuxna riskerar att utsättas för övergrepp vilket jag tyvärr på nära håll nu har fått bevittna. Om ett tag kanske jag kan berätta mer om vad allt det jag skriver handlar om. Fram tills dess kan jag tyvärr bara rekommendera er att inte anmäla övergrepp som begåtts av präster och diakoner om ni inte vill riskera att få era personuppgifter publicerade på nätet. Förbannat skrämmande.

Film om identitetsskapande

Förra veckan var jag och såg Simon och ekarna, en film som jag sett fram emot i många år. Jag älskade Marianne Fredrikssons bok som ung och har läst den åtminstone tre gånger. Relationerna i boken har på många sätt format mina tankar kring vikten av kulturutbyten och samtal över gränser. Det är en av de berättelser om identitetsskapande som betytt mest för mig. 

Lisa Ohlins filmatisering levde utan tvivel upp till mina föväntningar. Det är  en väldigt vacker film som jag inte tror lämnar någon oberörd. När jag bad Helen Sjöholm beskriva filmen sa hon att "den drabbar en" och det tycker jag är en bra sammanfattning. Historien berör på så många olika sätt. Den är full av både kärlek, ensamhet och rädsla. Det är en film om sökande och om att hitta rätt i livet.

Rent filmiskt är Simon och ekarna väldigt snyggt gjord, även om vissa bilder är lite klichéartade. Man får kliva rakt in i 1940-talets Sverige, såsom jag föreställer mig att det såg ut. Bildspråket är häftigt - och skådespelarinsatserna riktigt bra. Jag håller med tidningsrecensenterna om att Helen Sjöholm är filmens stora stjärna, men jag är samtidigt väldigt imponerad av barnskådespelarnas insatser. Många av deras scener är väldigt svåra men de lyckas bra. En lite rolig anekdot när jag ändå skriver om skådespelarna är att Jan Josef Liefers har lärt sig svenska bara för rollen som Rubent Lentov. Imponerande.

Jag tycker verkligen att ni ska se Simon och ekarna om ni har möjlighet. Det är en fantastisk film som berör på djupet. 

Lisa Ohlin och skådespelarna på scen under galapremiären.

PS: Jag har gjort ett inslag om Simon och Ekarna som ni bland annat kan se på Svenska dagbladet. Sen tycker jag att ni ska läsa Erik Helmersons eminenta  ledare "Simon och ekarna: 1930-talet är ännu inte över".

Några tips inför jul

Igår skrev jag en text på Seglora smedja om Vackra traditioner på annorlunda vis. På en glöggfest förra helgen fick jag höra om hur de gör iordning julkrubban hemma hos min vän frånTyskland. Riktigt inspirerande - och något som jag absolut ska ta med mig när jag själv får barn.

Och på tal om annorlunda jultraditioner så var jag på en rosa glöggfest förra helgen. Istället för all vit och röd glacyr var kakorna och bullarna rosa. Jättefint! Och på tal om rosa så tycker jag att Kyrkans tidnings nya layout är himla snygg. Den är dock väldigt lik Seglora smedjas, men det behöver ju inte vara något negativt. Rosa är fint.

Rubriken: Krispanikskräck

Dagens kvällstidningsrubrik kommer från Aftonbladet. Under rubriken KRISPANIKSKRÄCK skriver man om Socialdemokraternas dystra siffror i SCB:s stora väljarbarometer. Undrar vad TT-språket anser om ordsammansättningen.

Tips på viktiga nyheter

Jag tänkte börja veckan med att tipsa om några blogginlägg och videoklipp som jag tycker är bra. Fortsätt gärna att skicka in tips på nyheter som ni tycker är viktiga och borde tas upp.

Thérèse Eriksson som är en av författarna bakom Slutstation Rättspsyk har skrivit Ska det verkligen vara såhär? I inlägget kan man även se klippet från när hon, Sofia Åkerman och Elin Liljeholm var med i Nyhetersmorgon i söndags. Jag önskar att Socialstyrelsen hade funnits på plats och kunnat kommentera. Att det hade blivit en riktig debatt där man kunnat komma fram till en lösning, en förändring. Precis som  Thérèse Eriksson skriver i inlägget undrar jag varför ingenting görs för att sätta stopp för vanvården? Varför ingen reagerar på att Socialstyrelsen nu sitter och utreder sig själva när HSAN lagts ner?

Ludmilla tipsade mig om ett videoklipp av Jonah som blivit mobbad under hela sin skoltid. Im not goint to kill myself. I just need to get this out there.

Alla ni kvinnor borde läsa Annika Marklunds blogg. Förra veckan fick hon reda på att hon har livmoderhalscancer, 28 år gammal, och har sedan dess skrivit många viktiga inlägg. Hon berättar om sina tankar kring det ofattbara, och om vikten att gå på cellprovstagningarna - vilket hon inte gjorde. Starkt, modigt och viktigt. Anna Bodin har gjort en fin intervju med Annika och hennes mamma Liza Marklund i DN.

Tack! Tusen tack!

De senaste dagarna har varit ganska omtumlande. När jag skrev blogginläget Kroppsminnen av övergrepp hade jag verkligen inte förväntat mig den respons jag fick. Jag har ju skrivit om både våldtäkten och om PTSD tidigare - men det gamla talesättet att en bild säger mer än tusen ord stämmer nog. Bilder kan beskriva sånt som det kanske inte ens finns ord för.

Jag är jätteglad för alla kommentarer, mail, samtal, sms och kramar. Det betyder massor, just eftersom jag känslomässigt fortfarande är osäker på om det verkligen är okej att berätta. Efter lördagens blogginlägg känner jag inte längre samma tvivel. Det ni har skrivit är så otroligt fint och peppande att jag börjat gråta framför datorn. Ni har hjälpt mig att bli av med de sista känslorna av skam, osäkerhet och rädsla inför att berätta.

Det ni skriver har gett mig blogguppslag för lång tid framöver. Även om jag skrivit om övergrepp tidigare så känns det som att jag vågar göra det på ett helt annat sätt nu. Under veckan har jag bland annat haft ett jättebra samtal med en av mina närmaste chefer kring min oro för hur erfarenheten kan påverka mitt jobb - och ni är många som hört av er och sagt att ni tänker fortsätta se mig som en stark person trots min historia.

Ni är helt fantastiska och ni betyder massor, även fast jag aldrig har träffat många av er. Genom det ni skriver och all pepp har ni hjälpt mig en stor bit på vägen. Jag önskar att det hade funnits fler personer som ni när jag gick igenom det allra värsta. Att jag hade vågat berätta för fler människor i min närhet varför jag helt plötsligt började må dåligt. Att jag hade vågat visa tidningsnotisen och förklara vad det var jag gick igenom. Nu vet jag att jag är långt ifrån ensam. Varje år polisanmäls omkring 1500 våldtäkter i Sverige, och ändå är mörkertalet stort. Jag önskar att alla personer som blivit utsatta för övergrepp kunde få hjälp och pepp av personer som ni. Tack! Tusen tack!

PS: Jag svarar på alla kommentarer och mail så fort jag hinner. Kommer att fortsätta nu under helgen. Fortsätt gärna att kommentera och skriv. Jag svarar på allt.