Film om identitetsskapande

Förra veckan var jag och såg Simon och ekarna, en film som jag sett fram emot i många år. Jag älskade Marianne Fredrikssons bok som ung och har läst den åtminstone tre gånger. Relationerna i boken har på många sätt format mina tankar kring vikten av kulturutbyten och samtal över gränser. Det är en av de berättelser om identitetsskapande som betytt mest för mig. 

Lisa Ohlins filmatisering levde utan tvivel upp till mina föväntningar. Det är  en väldigt vacker film som jag inte tror lämnar någon oberörd. När jag bad Helen Sjöholm beskriva filmen sa hon att "den drabbar en" och det tycker jag är en bra sammanfattning. Historien berör på så många olika sätt. Den är full av både kärlek, ensamhet och rädsla. Det är en film om sökande och om att hitta rätt i livet.

Rent filmiskt är Simon och ekarna väldigt snyggt gjord, även om vissa bilder är lite klichéartade. Man får kliva rakt in i 1940-talets Sverige, såsom jag föreställer mig att det såg ut. Bildspråket är häftigt - och skådespelarinsatserna riktigt bra. Jag håller med tidningsrecensenterna om att Helen Sjöholm är filmens stora stjärna, men jag är samtidigt väldigt imponerad av barnskådespelarnas insatser. Många av deras scener är väldigt svåra men de lyckas bra. En lite rolig anekdot när jag ändå skriver om skådespelarna är att Jan Josef Liefers har lärt sig svenska bara för rollen som Rubent Lentov. Imponerande.

Jag tycker verkligen att ni ska se Simon och ekarna om ni har möjlighet. Det är en fantastisk film som berör på djupet. 

Lisa Ohlin och skådespelarna på scen under galapremiären.

PS: Jag har gjort ett inslag om Simon och Ekarna som ni bland annat kan se på Svenska dagbladet. Sen tycker jag att ni ska läsa Erik Helmersons eminenta  ledare "Simon och ekarna: 1930-talet är ännu inte över".