Kroppsminnen av övergrepp

Tendens i P1 har den här veckan tema Kroppsminnen. Personer som har upplevt traumatiska upplevelser vittnar om att kroppen har ett eget minne. Att den ibland reagerar utan att man själv har någon som helst kontroll över det. I avsnittet När kroppen går sin egen väg berättar två personer som har sjukdomen Post traumatiskt stressyndrom (PTSD) om hur deras trauman satt sig i kroppen. Den ena är Jeanette som sedan fem års ålder kramp i benen efter upprepade våldtäkter och den andra är Lennart som fick flera svåra kroppsliga stressreaktioner efter FN-tjänst i Libanon och Kuwait.

I det andra avsnittet, Att våga minnas, berättar filmaren Ewa Cedergren om hur en våldtäkt påverkat hennes liv. Det är en oerhört stark beskrivning av hur hon anpassat sina beteenden  och livsval efter det som hände för 25 år sedan.  Hur hennes kropp ibland inte vill åt samma håll som henne själv men att hon har lärt sig att stänga av kroppen och parera sånt hon tror kan orsaka ångest. Hon berättar att hon hela tiden försöker ha full kontroll över vad hon gör och vad som händer omkring henne. Vilka signaler hon kan tänkas sända ut och vad de som är omkring henne kan väntas göra.

Ewa Cedergren gör nu en dokumentär med sig själv i huvudrollen. Den heter just Att våga minnas (Mantaray Film) och har underrubriken "Går det att bli fri sitt eget minne?". I radioreportaget beskriver hon arbetet med filmen som en sorts terapi. Att hon stegvis gått tillbaka  i tiden och försökt minnas det hon förträngt. Genom att läsa igenom gamla polisförhör och intervjua personer som var med under rättegången har hon försökt förstå vad som egentligen hände. Försöka minnas det som annars bara är små fragment som dyker upp i form av flashbacks.

När jag bodde i USA gjorde jag en liknande dokumentär som Ewas, men inte alls på samma nivå såklart. Utifrån titeln If my body could talk började jag nysta i hur mitt liv påverkats av de sexuella övergrepp jag utsattes för som ung. Hur min kropp utvecklat olika strategier för att förhindra att det händer igen, och hur jag arbetat med att aktivt undvika saker för att inte kroppsminnen och flashbacks ska dyka upp. Kroppen minns mycket mer än man tror - och det ville jag utforska.

Med stöd från Sexual Assault Crisis Services och min fantastiska mentor Karen Ritzenhoff jobbade jag med filmen under ungefär fyra månader. Det blev som en form av terapi där jag med egna ord och bilder försökte förklara hur jag upplevt det som hänt mig. (Övergreppen, tankarna, polisförhöret, undersökningarna, rättegången...) Jag fick utöver min egen historia även möjlighet att jobba med tre andra väldigt modiga tjejers berättelser. Slutresultatet används idag som utbildningsmaterial för jourare på Sexual Assault Crisis Services och en kort snutt finns även med i boken Sex and sexuality in a feminist world (Cambridge 2009)

Jag har valt att ta bort alla klipp från filmen från internet. Inte för att jag på något sätt ångrar att jag har gjort den eller skäms för att jag har gjort den - utan mest för att jag är rädd för hur det kan påverka mitt yrkesliv. Är det exempelvis okej att rapportera om övergrepp trots att man själv har blivit utsatt? Och hur övertygar jag framtida arbetsgivare att jag är stark nu när jag i filmen släpper in tittarna i det mest kaotiska i mitt inre. Det som blev väldigt förstört när jag var 12 år men som blir allt mer helt. Precis som Johanna Koljonen och Sofia Mirjamsdotter som i veckan fick Stora Journalistpriset tror jag att det är viktigt att våga prata om det. Frågan är bara när, och hur.