Med jämna mellanrum försöker jag ta mig iväg på någon form av retreat - avsätta en längre tid åt att bara vara i tystnaden och umgås med mig själv. Tänka klart de där påbörjade resonemangen och ta tag i alla tankar som finns där men som annars inte hinns med. Igår var jag i Värmdö kyrka på retreat över dagen. Många församlingar och stiftelser har retreater, antingen en dag eller helger, då man gemensamt samlas i tystnaden. Oftast finns det olika former av aktiviteter som man kan göra under tiden. Igår var det tai chi, djupavslappning, akvarellmålning, meditation och upplevelsevandring. Jag ägnade dock största delen av tiden åt att sitta i en fåtölj och dricka kaffe och läsa en bok som jag länge velat läsa - men inte tagit mig tid till.
Tystnad kan dock vara ganska skrämmande. Man möter sig själv på ett sätt som man inte gör i vardagens brus. På mina första retreater tyckte jag att det var svårt att vara tyst. Den allra första gången drog jag till och med ut en vän i skogen för att bryta tystnaden och prata av mig om allt jag kom att tänka på. Så är det inte längre. Nu njuter jag verkligen av tystnaden, mest eftersom den är så sällsynt. Igår när jag fungerade på utmaningen att vara tyst kom jag att tänka på alla dem som ofrivilligt är i tystnad i flera dagar. Jag tänker speciellt på en äldre kvinna som brukar komma till en av kyrkorna som jag går i. Hon berättade en gång att hon inte alls är troende men kommer till mässorna för att få möta andra människor - eftersom de enda hon har kontakt med annars är kassörskorna på affärerna där hon handlar.
Tystnad kan dock vara ganska skrämmande. Man möter sig själv på ett sätt som man inte gör i vardagens brus. På mina första retreater tyckte jag att det var svårt att vara tyst. Den allra första gången drog jag till och med ut en vän i skogen för att bryta tystnaden och prata av mig om allt jag kom att tänka på. Så är det inte längre. Nu njuter jag verkligen av tystnaden, mest eftersom den är så sällsynt. Igår när jag fungerade på utmaningen att vara tyst kom jag att tänka på alla dem som ofrivilligt är i tystnad i flera dagar. Jag tänker speciellt på en äldre kvinna som brukar komma till en av kyrkorna som jag går i. Hon berättade en gång att hon inte alls är troende men kommer till mässorna för att få möta andra människor - eftersom de enda hon har kontakt med annars är kassörskorna på affärerna där hon handlar.
Jag tycker det är oerhört sorgligt att det finns människor, som den gamla damen i kyrkan, som förlorat alla vänner och lever i ofrivillig tystnad. Som lever mitt i vardagsbruset, men som inte är en del i samtalet. Som lever mitt ibland oss men som ändå inte hörs eller märks. Jag vet att flera församlingar har speciella volontärgrupper som besöker ensamma äldre och sjuka, och det tycker jag att alla borde ha. Något som varje enskild person kan göra för att hjälpa är att ta sig tid att hälsa på personer i sin närhet. Kanske den ensamma herren i trapphuset eller någon man bara möter ute på stan. Det kan betyda mer än man anar.
Åh jag känner igen mig i den där damen i kyrkan. Och det kan betyda så otroligt mycket att någon bara pratar med en i några minuter. Plötsligt existerar man på ett annat sätt. Jag börjar nästan gråta när jag tänker på det.. Den där isoleringen är verkligen vidrig oavsett vad den beror på.
SvaraRaderaHanna, samtidigt som jag blir ledsen över att du känner igen dig tänker jag att det nog är många som har känt likadant. Vi här uppe i Skandinavien är tyvärr alltför bra på att inte se varandra - och många upplever nog sig själva som osynliga när de rör sig i nya sammanhang.
SvaraRaderaNär jag läser det du skriver tänker jag spontant: Kom till kyrkan. Men samtidigt borde det ju finnas andra sammanhang där alla är välkomna och man får vara som man är? Jag vet att Ny Gemenskap är ett sådant ställe. Känner du till fler?
Min isolering börjar ändå brytas nu tack vare nätverk med psyk, boendestöd och arbetsträning och att jag lite lite börjar våga träffa vänner igen.
SvaraRaderaNy Gemenskap volontärjobbade jag på någon påsk för några år sedan då jag mådde lite bättre. Annars har väl kommunerna en hel del träffpunkter iaf för psykiskt funktionshindrade. Röda Korset har också träffpunkter. Convictus har för hemlösa/hivsmittade/missbrukare. RSMH har. Stadsmissionen har nog också, deras ungdomsverksamhet var ju jättebra iaf för några år sedan. Alltså det finns ju massor egentligen..
Jag blir glad av att höra det Hanna, både för din skull och för alla som får möjlighet att lära känna dig :)
SvaraRaderaVerksamheterna du räknar upp är väldigt bra, men samtidigt tycker jag att det är lite sorgligt att man buntar ihop människor med samma typ av problematik i olika grupper. Det jag gillar med exempelvis min kyrkokör är att alla är med och känner sig hemma oavsett psykiska funktionshinder, fysiska handikapp, ålder eller annat :)