Jag har sett en film ikväll som berörde mig starkt och som jag varmt kan rekommendera. På svenska heter den Pina 3D, men orginaltiteln är Tanzt, tanzt, sonst sind wir verloren - Dansa, dansa, annars är vi förlorade. Ett citat av den tyska dansaren och koreografen Pina Bausch.
Filmen är en hyllning till Bausch och bygger på de verk hon skapade under sina drygt 40 yrkesverksamma år. Dansare från hennes kompani framför koreografier både på scen och ute i andra miljöer och berättar om vad Pina Bausch betytt för dem. De säger egentligen inte så mycket i ord, men berättar desto mer i danserna. Precis som Pina själv ska ha sagt: Ibland räcker inte orden till och där kommer dansen in.
Till en sådan här dansfilm är 3D-tekniken verkligen oslagbar. Man kommer nära inpå personerna och det känns som att man befinner sig mitt i dansen. Filmen var bitvis oerhört sorglig, bitvis komisk, bitvis lite väl långsam - men alltid vacker. Det finns några smakprov ute på nätet som beskriver den bra:
Jag tycker dock att en sak förstör dansupplevelsen och det är att många dansöser är så otroligt magra. Pina Bausch var själv anorektisk större delen av sitt liv vilket syns tydligt på klippen med henne. Tyvärr verkar hon också främst ha arbetat med sjukligt magra kvinnor. Det är synd. Jag tänker på idealen som råder i dansvärlden och undrar om man inte hade kunnat förmedla samma uttryck och dansupplevelse med mindre underviktiga dansöser? När fick jobb i ett danskompani i USA 2006 var alla tjejer i ensambeln oerhört smala. Koreografen var själv sjukligt anorektisk och hennes beteende smittade av sig även på oss. Ibland hade vi schemalagda repetitioner hela dagar (8-22) utan matpaus och dagligen påpekade hon att det var tur att vi tjejer inte var så tunga att vi gav killarna ryggproblem. Vi hade hårda träningar flera timmar om dagen och det var tufft att hinna studier, tv-jobbet och dansen. Och så mitt i allt fyllde jag år någon vecka innan premiären. När jag såg fotona som en vän tagit på mig den kvällen fick jag en chock. Jag hade inte blivit anorektisk i tankarna (vilket jag varit när jag var yngre), men min kropp hade börjat bli det.
 |
| Ett av fotona från min 24-årsdag som fick mig att börja fundera över vad jag höll på med. Det andra fotot är från den sista dansföreställningen - något mer normalviktig. |
Som dansare har jag nog aldrig varit bättre än den där hösten 2006, men samtidigt mådde inte min kropp särskilt bra. Det var inte så att jag hade utvecklat en ätstörning men jag var väldigt underviktig och tyckte inte själv att jag såg frisk ut. Min kropp såg dessutom inte ut så som Jag ville att den skulle se ut. Inför intervjuerna till våra internships valde jag därför att gå upp en hel del kilon, vilket jag mådde bra av. När jag sedan gjorde audition inför nästa dansuppsättning fick jag direkt kommentarer om min ökade vikt - trots att jag fortfarande klassades som underviktig. Någonstans där bestämde jag mig för att ta tillbaka dansen till en hobbynivå. Till en nivå där jag själv får styra över mitt utseende och mitt uttryck - och där vikten inte är viktigt.
Hur tänker ni som dansar kring det här? Hur viktig är dansarens utseende för uttrycket? Och varför tror ni att det kommer sig att så många framgångsrika kvinnliga koreografer är just anorektiska?
Hur tänker ni som dansar kring det här? Hur viktig är dansarens utseende för uttrycket? Och varför tror ni att det kommer sig att så många framgångsrika kvinnliga koreografer är just anorektiska?
Inom teatern finns samma tendens: Kvinnliga skådisar är kanske inte lika smala, men faktum är att kraftiga kvinnliga skådisar har jättesvårt att få jobb. Jag trodde att det skulle ändras ju fler kvinnliga regissörer vi får, men så verkar inte vara fallet. Kraftiga män har inte problem i samma utsträckning. Varför vill man inte annat än undantagsvis se kraftiga kvinnor på en scen?
SvaraRaderaDetta borde verkligen lyftas mycket mer!
Kram
Per Ö
Min upplevelse är att de mer normalviktiga dansarna dessutom blir bortsorterade innan de ens kommer till audition. När jag sökte till moderna linjen på Svenska Balettskolan för många år sedan var det flera av mina vänner som inte gick vidare för att de hade "fel kroppstyp". Samtidigt blev inte de som var grovt underviktiga antagna eftersom skolan har en policy mot ätströningar. Jag tänker att många duktiga normalviktiga blir bortsorterade redan på ett tidigt stadium.
SvaraRaderaTack för inlägget! Ska försöka hinna iväg och se filmen innan den slutar gå här i Stockholm.
Tack Per för reflektionen! (Och vilken fin hemsida du har!) Jag har också tänkt lite på situationen för kvinnliga skådespelerskor och där känns det på något sätt än mer absurt än inom dansen. Självklart borde alla sorters människor och kroppstyper finnas representerade på scen! Där bidrar ju dessutom utseendet till själva scengestalten.Det här är en fråga som absolut borde lyftas mer, både för skådespelarnas skull - och för publikens.
SvaraRaderaKramar
Tack för kommentaren Emma! Jag har liknande erfarenheter från Svenska balettskolan. När det gäller den klassiska linjen förstår jag att kroppstyp spelar roll (eftersom arbetsmarknaden ser ut som den gör), men på den morderna? Självklart är det helt rätt att de sorterar ut dem som har dokumenterad anorexi (el andra ätstörningar) men jag tycker samtidigt, liksom du antyder, att det är lite dubbelmoral eftersom underviktiga personer blir antagna... och normalviktiga nekade.
SvaraRaderaMin bild är i och för sig baserad på hur det såg ut för 10-15 år sedan - och förhoppningsvis har det ändrats.
Tack för kommentaren!
Måste se! Håller med till 100% om den fruktansvärda och onödiga vikthetsen. I de kompanier jag jobbat med har jag sett många tjejer gråta, antingen av ren hunger eller av nasty kommentarer från någon koreograf. Men i slutändan var det ironi...skt nog de "normalviktiga" tjejerna som knep alla solon, eftersom de hade mest energi och karisma...
SvaraRaderaSka sägas att det finns kroppshets bland killar också, men den handlar mer om smidighet och styrka och är inte lika farlig. Även om killar som lätt la på sig extrakilon var tvungna att kämpa med vikten.
Man kan ju ställa sig frågan som du även nämner i ditt inlägg Angelica, är det kul att titta på om alla är sjukt smala? Nej jag tycker inte det. Visst det finns många som är smala till naturen, känner rätt många själv, men det är helt sjukt att det finns något slags ideal inom dansvärlden att man ska vara jätte smal. Det många koreografer missar tror jag är många otroligt bra dansare som har en normal vikt och som inte ser sjukt smala ut. Där tycker jag ändå att man har kommit en bit påvägen när det gäller musikaler, även fast det även finns där fast då finns det många andra saker som även de ska spela in.
SvaraRaderaMin personliga åsikt är att jag hellre vill titta på någon som dansar bra än att man ska ha en viss vikt eller se smal ut på ett speciellt sätt. Detta tror jag att man kan prata om i oändlighet faktiskt, men det är inga andra mer än vi i publiken och i dansvärlden som faktiskt kan påverka detta.
Jag tycker absolut att du ska se filmen Erik! Förutom dansen är den också väldigt häftig rent fotomässigt... och musiken är underbar! Tack för din reflektion kring det här med kroppshets. Tyvärr har jag inte riktigt samma erfarenhet av att ...det var de "normalviktiga" som knep solona, även om det aldrig heller var de smalaste (av anledningen du nämner). Det är en svår balansgång det här med kroppsideal - och en diskussion som jag tycker att det är viktigt att lyfta till en annan nivå än att bara prata om ätstörningar och utseendehets. Vad vill publiken ha?
SvaraRaderaEllan, tack för dina reflektioner! Jag håller helt med dig om att det är tråkigt att se undernärda personer på scen. Det är svårt att fokusera på själva dansen när personerna ser sjuka och lidande ut. (Som Bausch själv som liknar en koncentrationslägerfånge i den här kända filmen: http://youtu.be/Jm70fMM3JAk
SvaraRaderaJag gillar generellt Bausch koreografier, men när jag ser den här videon tänker jag att den hade kunnat bli sååå mycket bättre med en annan dansare. En med mer utstrålning, mer kroppskontroll och styrka. Nu ser det bara ut som en lidande kvinna. (Jag överdriver lite nu... men du förstår vad jag menar?)
En väldigt bra grej med din dansskola, Lasse Kühlers, är att ni inte fokuserar så mycket på dansarnas kroppsstorlek utan mer på hur bra de är på att dansa. Kanske är det därför ni är så framgångsrika också och så många vill komma och se era shower?
Tack för kommentaren! Jag önskar att alla som börjar dansa fick en lärare som du :)
Kramar
Väldigt bra att du tar upp det här, Angelica! Ska vidarebefordra ditt inlägg till några danslärare jag känner som jobbar med ungdomar idag, mycket viktig läsning!
SvaraRaderaEftersom jag jobbade i musikaler och showbetonade uppsättningar tror jag det kan ha funnits en skillnad mot ditt kompani. Det finns en något annorlunda (och mariginellt sundare) syn på vad man vill föra fram i sådana populärkommersiella sammanhang. Det är sorgligt att "konstdansen", för att använda ett väldigt svepande begrepp som innefattar allt från balett till modern dans, ofta har de värsta kroppsidealen.
Det jobbiga i miljön jag jobbat i är just den där skenheligheten jag beskrev; koreografer hetsade och viktmobbade, mest för att hela danskulturen är uppbyggd kring den superhierarkin och det synsättet. Och grupptrycket spädde på det hela. Trots, alltså, att tjejerna inte belönades av att svälta sig.
Det är också lite problematiskt av mig att använda uttrycket "normalviktiga". I det här sammanhanget handlar det väl snarare om "de som äter sig mätta men råkar ha en ämnesomsättning som håller dem jättesmala ändå". Och det är väl så att det är vi i publiken som ska säga ifrån och sluta bekräfta det sjuka idealet.
Men jag måste ändå se Pina... just den här kan jag inte motstå!