Så var mitt 2010 (del 1)

För ett år sedan skrev jag inlägget Ett decennium av liv där jag berättade lite grann om hur mitt liv såg ut från år 2000 till 2010. Ett sammelsurium av bra och jobbiga händelser som alla påverkat mina vägval på olika sätt. Nu tänkte jag berätta om mitt 2010 - ett år som jag tycker har varit riktigt riktigt bra.

Januari var en månad då jag jobbade väldigt mycket och gjorde många ganska udda reportage. Jag besökte landets första vandrarhem i en snökoja och provade också på att dejta i mörker. I övrigt hände det inte sådär jättemycket spännande utöver att vårens aktiviteter med arabiska, dans och tankemässor drog igång.

Februari inleddes med en välbehövlig semester till Thailand där jag och min vän Aron enbart fokuserade på att vila och äta god mat. Jag fick tid att läsa, skriva och bara vara... vilket var helt fantastiskt! Hemma i Sverige drog sedan Melodifestivalen igång och jag var nere i Malmö i en vecka för att rapportera från deltävlingen där. Det var oväntat roligt - speciellt eftersom jag fick möjlighet att träffa Sofia och Thérèse också.

I mars hände något som jag knappt trodde var möjligt: Jag fick en fast reportertjänst på TT-Scanpix. I samma veva flyttade min redaktion till dotterbolaget Scanpix som visade sig vara en helt underbar arbetsplats. Vi välkomnades med blommor och bubbel, och introducerades för nya traditioner som exempelvis fredagsgodis. Under månaden skrev jag även flera krönikor för Seglora smedja och var aktiv i debatten kring Den andra våldtäkten. På internationella kvinnodagen dansade jag i Sofia kyrka till min idol Oum Kalthoum. Prästen som predikade hette Cecilia Nyberg - och att träffa henne var en av de bästa sakerna som hände mig under året.

April var månaden då jag äntligen fick möjlighet att åka tillbaka till mitt älskade USA. Under tre veckor hälsade jag på vänner runt om i New England och besökte min gamla TV-station och universitetet. Det var himla fint att träffa alla kollegor och professorer igen - men samtidigt insåg jag hur fantastiskt bra jag faktiskt har det hemma i Sverige. Jag skulle inte för allt i världen vilja byta mitt nuvarande jobb mot en anställning på Eyewitness News. Med dom nya insikterna och roliga upplevelser i bagaget åkte jag vidare till New York för att möta upp Linda. Under några dagar levde vi lyxliv på Manhattan och gick på helt galna klubbar och hängde med spännande människor. Hemma i Sverige igen åkte jag sedan direkt iväg till Sigtunastiftelsen för att vara med på temahelgen Den kidnappade religionen.

Maj månad inleddes med att jag var konferencier på showerna under Stockholm Belly Dance Festival tillsammans med den syriske sångaren Yasser al Swery. Den sista showen inledde vi med ett litet spontant uppträdande som ni kan se här nedanför. I övrigt bjöd månaden på Melodifestival i Örebro och traditionsenlig schlagerfest hemma hos min vän Diana.



Juni kan sammanfattas med ordet bröllopsyra. Jag fick möjlighet att bevaka kronprinsessbröllopet vid Storkyrkan vilket var en riktigt häftig upplevelse. Efter att ha hårdpluggat kungligheter, drömt hiskeliga mardrömmar och dubbelkollat all teknik en himla massa gånger gick allt slutligen hur bra som helst. Och när de nygifta sedan begav sig iväg på smekmånad åkte jag och femton vänner till en stuga på Åland för att fira midsommar. Vi hade för en gångs skull verkligen tur med vädret och det var kort och gott en himla trevlig resa.

Resten av mitt 2010 kan ni läsa om i inlägget Så var mitt 2010 (del 2)...

De "ofarliga" dödsdrogerna

Vissa jobb berör mer än andra och i dag har jag gjort ett sådant. Det var ett reportage om nätdroger, utifrån rapporten om att nio unga personer dött av Krypton det senaste året. Jag var på Maria ungdom och träffade överläkaren Stefan Sparring som berättade om drogen och om att internethandeln lett till att nya grupper blivit exponerade för narkotika.

Under den timme som jag befann mig på akuten kom det in flera ungdomar som tagit droger. Jag trodde lite naivt att det skulle vara lugnt på mottagningen så där mitt på dagen - men icke. Att se hur dåligt ungdomarna mådde gjorde ont inuti, samtidigt som det kändes hoppfullt att träffa all fantastisk personal. Om två dagar väntar nyårsafton och jag hoppas verkligen att Maria ungdom inte kommer att få användning för de drygt 30 sängplatser som de gjort i ordning.

Mitt reportage kan ni bland annat se här.

Att värna mellanrummen

Jag har knappt gjort någonting den här julhelgen. Större delen av tiden har jag gått omkring i morgonrock och bara myst och lyssnat på ljudböcker. Det kanske låter konstigt men jag är oerhört tacksam över att min jul har fått vara såhär händelselös. Att jag gav mig själv chansen att vila, reflektera och samla ny energi. Det behövdes verkligen.

Jag har sedan flera år tillbaka diagnosen post traumatiskt stress syndrom (PTSD), som i dag främst yttrar sig i att jag har svårt att slappna av. Det är på många sätt en fysiologisk problematik i och med att min kropp överproducerar stresshormon, men det är också en psykologisk. Jag vet att jag har svårt att slappna av och göra ingenting - och brukar därför försöka undvika det. I huvudsak är det nog positivt eftersom jag har lärt mig en massa saker genom kurser och aktiviteter. Men det finns också en risk att jag på sikt driver mig själv till den där utbrändheten som många vittnar om. Det är viktigt att komma ihåg att stanna stanna upp och pausa.

En person som har inspirerat mig mycket i att förändra mitt liv är prästen Camilla Lif. Jag har glädjen att bo nära Kungsholms kyrka där hon arbetar så jag brukar se till att få andlig påfyllning med jämna mellanrum. Hennes ord når in i mig på ett annat sätt än ord vanligtvis gör. De berör verkligen på djupet. Ibland önskar jag att fler i min närhet kunde komma och höra det Camilla säger för ämnena är högaktuella för alla oss stressade och prestationsinriktade människor - oavsett om vi är troende eller inte. Igår hade Camilla programmet Helgsmål i Sveriges Radio, och ni kan lyssna på det HÄR. Hon talar just om vikten av att värna de där oväntade mellanrummen i livet. Det som jag försöker att bli bättre på. Om ni har några minuter över kan jag varmt rekommendera er att stanna upp och lyssna.

PS: Camilla Lif är även krönikör i Kyrkans tidning och skrev förra året en text om just julen under rubriken Perfekt är inte tillräckligt bra.

God jul fina bloggläsare

Jag önskar er alla en riktigt God Jul. Jag hoppas att ni ska få några dagar av lugn, kärlek, trygghet och hopp. Dagar utan krossade förväntningar eller stress inför det perfekta julfirande.  I psalmen Dagen är kommen sjunger man att kärlek triumferar, och det tycker jag är det viktigaste med julen. Kärlekens bud. Gud kom ner till jorden som ett barn till en ogift tonårsmamma - och han föddes i ett stall eftersom det inte fanns någon plats på härbärgen. Trots det kom de vise männen till honom. Jesusbarnet är ett exempel på att utsatthet och andra negativa omständigheter inte behöver vara något hinder. Vi är alla älskade för de vi är - inte för det vi presterar.

I år kommer min jul att vara lugn, precis så som jag vill ha den. Jag har börjat morgonen med att äta frukost här hemma och ska snart iväg och hjälpa till inför Jul i gemenskap. Sedan väntar middag med familjen och en lugn kväll med en bok. Imorgon bitti är det julotta i Storkyrkan och efter det frukost på Grand Hôtel med ett gäng från kyrkan. Det här kommer att bli en fin jul.

Ta hand om er allihop och glöm inte bort att ni är värdefulla.

Ett litet bloggutbrott

DET HANDLAR INTE OM SEX! Jag har lust att åka ner till Vatikanen och ställa mig mitt på Petersplatsen och skrika att Påven Benedikt har fel i sitt jultal. De sexuella övergreppen på barn inom katolska kyrkan beror inte på "den moraliska urspårningen under 70-talet" eller den "tillåtande synen på sex". Nej det handlar inte om sex överhuvudtaget. Det handlar om maktutövning! Det handlar om sjuka människor som tror att de har rätt att utnyttja människor som är svagare än dem själva. Utnyttja människor som befinner sig i beroendeställning eller som inte har möjlighet att försvara sina egna rättigheter.

När jag ändå är inne på ämnet övergrepp inom kyrkan så tycker jag att det är konstigt att övergrepp inom Svenska kyrkan inte utreds och kartläggs. Tidigare i veckan var det stora rubriker om att Präst hade sex med konfirmand. Det framkommer att prästen erkänt att han haft sex med en 15-årig flicka och att hon mått dåligt av det. Händelserna kan dock inte utredas vidare eftersom de skett under 80-talet. Det finns nämligen en lucka i lagen som gör att övergrepp som skedde innan år 2000 inte kan undersökas. I ett uttalande i UNT säger Anders Sandström som är sekreterare i domkapitlet (kyrkans domstol) att övergrepp "är en prioriterad fråga" men att "som tur är så är fallen få". Hur kan man veta det så säkert när man inte gör ordentliga utredningar? Eller finns det någon form av nationell samordnande instans som jag missat? Och vart vänder man sig om man har blivit utsatt? Katolska kyrkan verkar ha ganska bra handlingsplaner för att ta hand om både de som blivit utsatta - och de som begått övergreppen. Hur ser det ut inom Svenska kyrkan?

Vi dansar på mitt jobb

Gång på gång slår det mig att jag nog jobbar på världens bästa arbetsplats. Mitt företag är faktiskt så grymt att det skulle kunna användas som förebild i en handbok om personalvård. När man kommer in på redaktionen möts man alltid av leenden och alla socialiserar över befattningsgränserna. Produktionsmässigt uppmuntras vi att ta del av kollegornas arbete och får därför oerhört bra och nyttig feedback från olika håll. Om man är intresserad av att göra något litet projekt vid sidan av nyhetsproduktionen finns det möjlighet till det - och under hösten har jag gjort en liten intern video.

I somras fick jag en idé om att göra en dansfilm med våra stillbildsfotografer. Under hösten har de som vågat dansat korta sekvenser på olika platser där vi varit på jobb - och i dag på jullunchen visades den färdiga videon för kollegorna. Vår marknadschef tyckte att den var så härlig att hon la ut den på företagets Facebook-sida (klicka HÄR om du vill se den).

Jag är så oerhört tacksam för att jag jobbar där jag jobbar. Att jag har en arbetsplats som jag alltid ser fram emot att gå till och där mitt arbete uppskattas och värdesätts.

Att våga prata om det

Jag tycker att alla borde gå in och läsa på sidan Prata om det. Det är personliga berättelser om gråzoner, gränsdragningar och övertramp. Oerhört viktiga ämnen som jag skrivit mycket om tidigare - men som jag aldrig vågat beröra på ett personligt plan. Ikväll tänkte jag försöka att skriva ner åtminstone delar av den. Det som känns viktigt. Fram tills dess tycker jag att ni ska gå in och läsa andra modiga kvinnors berättelser. Jag rekommenderar framför allt journalisten Sofia Mirjamsdotters text Skulden är min - och hennes kommentarer till kampanjen.

Uppdatering:

Jag har skrivit min berättelse nu men bestämt mig för att inte publicera den här på bloggen. Kanske handlar det om feghet, kanske om behov av integritet.  Jag önskar att det vore lika självklart att tala om sexuella övergrepp som om andra brott - men det är det tyvärr inte. Jag önskar att jag kunde vara en förebild och bryta tystnaden, men jag vet inte om jag är stark nog. Det känns alltför intimt att berätta de två historierna såsom de är. Kanske ändras min inställning när jag hunnit tänka igenom det ordentligt. Kanske inte. Våldtäkten och våldtäktsförsöket påverkar fortfarande mitt liv negativt på många sätt och jag vågar inte riskera att de tar en större plats.  Jag är medveten om att problem generellt brukar kännas mindre när man vågar prata om dem, men gäller det även sexuella övergrepp? Jag hoppas att så är fallet, och jag hoppas att jag en dag är lika modig som Mymlan, Johanna Koljonen och många andra. Fram tills dess får ni läsa de fragment och delar som jag tycker att det känns okej att publicera så här öppet.

Sekretess i rättegångar, att vittna i rättssalen och att vägra vara ett offer.

Back to the '80s

Jag har haft glädjen att gå på många julfester i år, allt ifrån ett arabiskt julbord till en exklusiv tillställning i Carl Milles ateljé med opera i världsklass. Det är just de här lite annorlunda festerna om jag tycker är roligast. Det är kul att organisationer vågar vägra traditionellt julbord och prova annat. Mitt företag körde 80-talstema och det blev hur lyckat som helst... Jag och min vän Linda som jobbar på ett av dotterbolagen klädde ut oss till Lili och Sussie.

Vi var tro det eller ej långt ifrån extrema när det gällde vår utstyrsel, till och med våra chefer hade vågat ta ut svängarna. Hur min kollega Marko såg ut kan ni se på hans blogg. I övrigt vill jag inte lägga upp några foton. Företagsfester är känsliga grejer som ni vet. Jag kan dock avslöja att jag för första gången någonsin sminkade en manlig medarbetare (med svart läppstift och kajal!).  Han hade en dold punkare långt därinne som inte var alltför svår att plocka fram. Jag fick också höra Madonnas Like a virgin i heliumversion av två kollegor som andats luft från en ballong... och sen dansade jag non-stop i mer än tre timmar. En mycket lyckad kombination.

Nu är sexuellt våld krigsbrott

Det känns som att det är fler negativa nyheter än vanligt just nu, så jag tänker uppmärksamma en av de riktigt positiva. FN:s säkerhetsråd antog i torsdags Resolution 60 som innehåller konkreta åtgärder för att komma åt sexuellt våld i krig. Tidigare har det sexuella våldet (våldtäkter, påtvingad prostitution, sterilisering etc) enbart betraktats som en hälsofråga - och inte som en säkerhetsfråga. De sexuella övergreppen kan inte ses som en bieffekt av krig utan som en separat krigsstrategi. Massvåldtäkterna i Kongo-Kinshasa är ett av många exempel på att våldtäkter är precis som vilket våld som helst. Margot Wallström är den person som varit drivande i arbetet med Resolution 60, och Kvinna till kvinna är en av de svenska intresseorganisationer som arbetat hårdast här på hemmaplan. Ni kan läsa mer om vad resolutionen innebär på deras hemsida. 

Skydda fejset på Fejjan

Facebook ska lansera en ny tjänst som kan identifiera folk på bilder. Nu diskuteras det hur man kan skydda sig mot detta - och jag tänkte bidra med några handfasta tips.

Note to self

Kamma håret innan du går på presskonferens med internationell media. Risk finns annars att kalufsen fångas på bild och kablas ut över hela världen.

Fick just ett mail från en gammal kollega i USA som skrev att han blev glad av att se mig på reuters nyhetsfeed... och ja, jag önskar att jag hade sett lite mer representabel ut en dag som denna. Det är dock svårt när man stått ute i snöstorm i nästan 40 minuter.

Bomber och dialog

Igår var jag i moskén i Fisksätra för att göra ett reportage om hur muslimer påverkats av lördagens bombattentat. Där träffade jag imamen Awad Olwan som berättade om ett oerhört spännande projekt som de arbetar med som heter Guds hus. Planen är att muslimer och kristna från och med nästa år kommer att flytta ihop i en gemensam byggnad med moské och kyrka sida vid sida. Fisksätra har alltså gjort praktik av det här med religionsdialog. De har sedan tidigare gjort samtalet till en självklarhet och ska nu till och med bygga en gemensam arena. Ett oerhört spännande initiativ som jag hoppas kan få spridning ute i landet.

Reportaget Självmordsdåd inte förenligt med islam kan ni bland annat se på DN.

Andra nyheter som jag tycker är viktiga och som försvunnit i all terrorrapportering är att 23 kristna irakier utvisades till Bagdad i morse - ett land där det är stor risk att de förföljs och dödas.

Att dansa med solfjädrar

I lördags gick jag en helt fantastisk workshop för Zeina i solfjädersdans, fan veil. Det var första gången som jag provade dansstilen och det var en riktig utmaning. Till att börja med så väger själva solfjädrarna en hel del, vilket märktes i mina otränade armar. Det var inte heller så lätt som man kan tro att koordinera greppet om solfjädrarna. De ska ju kunna fällas ut på ett visst sätt och sedan kunna fällas ihop snabbt. Ja, det krävde en hel del teknik- men kul var det! Suzanne hade gjort en helt fantastisk koreografi och musiken är magisk!

Jag tänkte dela med mig av en liten kort snutt av dansen som är inspelad i studion. Anledningen till att vi (eller åtminstone jag) ser lite trött ut är att vi kört stenhårt i över tre timmar. Det här partiet är i slutet av dansen, och en del av själva finalen. Koreografin, som är koreograferad av Suzanne Petrén Abou Shebika, är i sin helhet närmare fyra minuter.

Och nej, vi dansar inte i otakt. Det är musiken som hamnar fel i videon. Fixar senare...

Ljus i mörkret

Vad är skillnaden mellan ett terrorbrott och en aktion av en enskild psykiskt sjuk person? Var går gränsen mellan uppenbarelser från Gud och hallucinationer? Är det sunt att media publicerar självmordsmeddelanden med uppmaning till jihad? Och vilka konsekvenser får lördagens bombdåd för muslimer i Sverige? Det är många frågor som rör sig i mitt huvud...

I dag är det Lucia och jag vaknade till SVT:s luciafirande från Kungsholms kyrka, en av mina favoritkyrkor här i Stockholm. På något sätt kändes det hoppfullt att höra alla Luciasånger. Alla budskap om ljus som kan skingra mörkret. Om hur Lucia valde att följa sin egen tro och inte kejsarens befallningar. Nu är jag ännu en gång redo att möta dagen - med min Spotify-lista med julmusik i hörlurarna.

Sprid ditt ljus

i den mörkaste tid

värm oss nu

och låt oss känna frid.

Tänd ett ljus och låt det brinna
låt aldrig hoppet försvinna
det är mörkt nu - men det blir ljusare igen.
Tänd ett ljus för allt du tror på
för den här planeten vi bor på
- tänd ett ljus för jordens barn.

Var inte rädd för mörkret
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor
där intet mörker är.

Avslutningsvis vill jag dela med mig av en bön som min vän Anna skickade till mig i morse.

Tack Gud för Lucia, som
älskade Kristus och inte fruktade
kejsarens makt. Låt nu ljusen,
sångerna och stämningen göra
oss öppna för den godhet som
är starkare än ondskan i världen.
Kom med det ljus som skingrar
mörkret inom oss. Tack för att du
vill vara oss nära.
(Ur bönboken Tradition och liv)

Vad önskar du dig i jul?

Julavslutningarna är många just nu. I måndags var det den sista lektionen i afrikansk dans, i torsdags bjöd Seglora smedja in till julglögg och igår var det lite julavslut med min dansgrupp. Långsamt börjar stillheten och friden infinna sig. Nu är det mindre än två veckor kvar till julafton och om tre veckor väntar ett nytt år. Jag har skrivit en krönika på Seglora smedja om det här. Den heter Vad önskar du dig i jul?

Några TV-tips

Jag har gjort en himla massa roliga reportage de senaste dagarna och tänkte tipsa om några. Klicka på spelarna så rullar inslagen igång...efter reklamen.

Katter far illa i kylan


Vargas Llosa: Så får du nobelpris i litteratur


Två andra lite roliga inslag att göra var Ville skapa fred med dynamit (Svd) och Likkistor bland pepparkakorna (MSN).

Kriskommunikation i kyrkan

Jag skrev ett debattinlägg på tankesmedjan Seglora smedja i förra veckan. Det handlar om skandalerna på kyrkokansliet i Uppsala och Svenska kyrkans luddiga organisationsstruktur. Jag tycker att det är upprörande att kyrkans ledning löser kommunikationsproblemen genom att tvinga oss medlemmar att betala över 9 miljoner kronor till fallskärmar och förtidspensioner. Det normala i en sådan här kris hade varit att redovisa vad som gått fel och hur det ska åtgärdas - inte att betala ut miljonbelopp och belägga cheferna med yppandeförbud. Visst, det kanske pågår diskussioner därinne på kyrkokansliet. Men borde det inte redovisas för medlemmarna? Hur planerar de exempelvis att hantera misstänkta sexuella trakasserier i fortsättningen? Och hur ska kommunikationen mellan styrelse och ledning se ut?

Från och med nästa år höjs kyrkoskatten i de flesta församlingar - visserligen bara med ett öre i snitt, men ändå. Jag är intresserad av att veta varför min medlemsavgift ska gå till chefers miljonfallskärmar, istället för till diakonalt arbete och församlingsutveckling. Och nej, det är inte så att jag på något sätt vill uppmana folk att gå ur Svenska kyrkan. Jag tycker att kyrkan gör massor av bra saker, både ute i församlingarna och internationellt. Anledningen till att jag är kritisk är just att jag bryr mig. Jag vill att kyrkan ska styras utifrån de värderingar som den predikar - och som jag tror på.

När jag ändå skriver om kaoset på kyrkokansliet vill jag tipsa om ett oerhört bra och viktigt inlägg som är skrivet av journalisten Carolina Johansson: Kränkning = OK? Hon tar upp något som är betydligt mycket viktigare än pengarna, nämligen synen på människor.

Läs mer om kyrkoskatten på Kyrkans tidning.

Jag är förälskad!

I dag har jag gjort ett reportage om hemlösa katter som far illa i kylan. Min kollega Bertil och jag besökte Kattstallet i Åkeshov och jag blev stormförälskad i en unge som heter Dudes. Hon är det mest bedårande jag sett på länge!

Min spontana reaktion där på katthemmet var att jag ville smuggla med mig henne hem direkt, eller åtminstone göra en bokning. Mina kollegor tyckte dock inte att det var en lika bra idé och har lagt ner en stor del av eftermiddagen åt att argumentera för varför jag inte ska skaffa katt. Det gick till och med så långt att min chef letade upp olika typer av tamagotchis åt mig. Men det är inte så att jag vill ha en katt bara för att ha en katt. Det är all den där kärleken jag vill åt! Någon att gosa med och ta hand om. Jag har funderat på ett husdjur ganska länge... men det var först i dag jag kände starkt att jag vill ha en katt. Det gör absolut ingenting att den hårar, klöser på min soffa eller har en stor sandlåda på toan. Det enda jag är orolig för är att det inte ska räcka att jag är hemma tolv timmar på vardagar? Och att jag inte ska hitta bra kattvakter när jag behöver jobba utanför Stockholm eller resa bort. Kanske fungerar delad vårdnad? Jag ska undersöka det här lite mer.

Fotograf: Bertil Ericson/Scanpix